Jag har fått tillfälle att fråga en av mina favoriter inom svensk spänningslitteratur, Tove Alsterdal, några frågor!! Det tackar vi för!
Dina böcker är både små historier om människor fast infattade i ganska stora omgivande berättelser. I den första boken tas vi med till Spanien och Paris, i andra boken till Sovjet, i tredje boken till Argentina ochbsenast till Rumänien. Hur kommer inspirationen till berättelsen?
Mina berättelser börjar alltid med platsen och en konflikt som skär igenom landskapet. Den första, Kvinnorna på stranden, började med bilden av en strand i södra Spanien där en död man flyter iland och ingen bryr sig, för mannen är svart och det händer varje dag, och samtidigt är det samma strand dit vi åker och badar.
I min andra bok ville jag skriva om Tornedalen där min släkt kommer ifrån, en plats som alltid har varit mitt i världen, nära öst, och i den förra om förorten där jag växte upp, Jakobsberg, som var det moderna Sverige.
Sedan stiger personerna fram, det är svårt att säga varifrån de kommer, ur ett behov av att gestalta något som gör ont. I den förra, Låt mig ta din hand, handlar det om en mamma som överger sina barn, det är ett klassiskt ödesdrama.
I den nya, Vänd dig inte om, ville jag skriva om Beckomberga, mentalsjukhuset där jag jobbade som ung. När jag kom tillbaka till Beckomberga för några år sedan hade byggbolaget som bygger flotta bostäder där nu, satt upp en banderoll ovanför grindarna: Vi bevarar idyllen på Beckomberga”.
Idyll, för vem? Där föddes den här boken, i krocken mellan den mörka historien och dem som nu flyttar in för att leva det perfekta livet.
Hur bär du dig åt när du researchar dessa miljöer?
Jag gör väldigt mycket research, både för att jag älskar det och för att jag vill att allt ska vara så sant det är möjligt, även om historierna är påhittade. Först scannar jag av allt jag hittar på nätet för att se om min idé håller, sedan läser jag alla böcker jag kommer över och när jag vet hur historien ska bli åker jag till alla platser. Jag letar upp husen där mina karaktärer ska bo, snackar med folk i alla yrken, ger mig ner i underjorden och iväg på roadtrip genom sex länder, tar mig till soptippar i Rumänien eller gamla tortyrcenter i Argentina, ljuger mig in hos ryska säkerhetspolisen för att få veta hur det luktar där …
Men när jag skriver glömmer jag det mesta, det ska bara finnas som en kunskap i min kropp, som om jag själv hade levt det. Researchen får aldrig tynga berättelsen, den ska bara göra den mer levande.
Jag har förstått att du och Liza Marklund har en nära vänskap och ett nära samarbete. Vad betyder det för dig, både praktiskt och känslomässigt?
Det har betytt allt. Vi gick journalistlinjen för 30 år sedan och har varit vänner och varandras första läsare sedan dess. Vi drar historien för varandra innan vi börjar skriva och läser sedan efter hand. Vi har aldrig kliat varandra på ryggen och sagt ”åh vad du är bra”, vi säger alltid exakt som det är utan omskrivningar. Sådana kritiker ska man var rädd om.
Det talas om författarens stora ensamhet. Samarbetet med Liza har gjort mig betydligt mindre ensam.
Du låter karaktärer från tidigare böcker dyka upp i senare alster – är detta planerat eller mer ett easter egg till läsarna?
Jag skriver ju helt fristående böcker, men det är kul att låta karaktärerna vandra lite mellan böckerna, de dyker upp i en liten biroll så att den som läst en tidigare bok får veta något om hur det går. Har man inte läst märker man det inte, men den som har gjort det får en liten bonus.
Svensk krim och spänning håller väldigt hög kvalitet. Vad läser du själv
helst och vad har du för inspiration?
Just nu inspireras jag av Hjalmar Söderberg. Ibland av Joyce Carol Oates eller romaner från Guadalope eller efterkrigstidens Tyskland. Jag gillar att läsa spänningslitteratur, men det inspirerar mig inte alls lika mycket i skrivandet som det som ligger längre bort ifrån mig själv. Det utvecklar mitt språk och mitt berättande mycket mer.
Du tar upp ämnet tiggeri i Vänd dig inte om, och gör det på ett sätt som
känns väldigt ärligt. Hur researchade du för dessa delar?
Jag hängde med folk som jobbar med tiggarna i Stockholm, åkte ut till läger i skogarna, fick tolkhjälp så jag kunde snacka med romerna. En dag bjöd jag ett gäng på pizzeria i en förort till Stockholm, det var deras första restaurangbesök någonsin, de hade ingen aning om hur man gjorde. Jag måste stanna upp där tillräckligt länge för att se både goda och sämre sidor, för att kunna göra det sant och äkta. Jag avskyr när folk ska skriva insmickrande för att det är synd om någon. Det är respektlöst. Alla har rätt att gestaltas som komplexa människor, på både ont och gott.
Historien drar ju också iväg till Rumänien, där läser jag allt jag hittar, hela vägen tillbaka till 1300-talet, och jag måste förstås ut och träffa människor i den verkligheten också, få en känsla för hur det är att exempelvis bo på en soptipp. Det finns ingenting som inspirerar mig lika mycket som verkligheten, den är aldrig som man tror att den är.
Tack till Tove för att du tog dig tid! Jag rekommenderar verkligen hennes böcker, spännande och med ett väldigt vackert språk!
Läsa & Lyssna 