Läst: Rädda Mig Från Farliga Män av S.A Lelchuk

Rädda Mig Från Farliga Män (Save Me From Dangerous Men) av S.A Lelchuk (2019)-♡♡♡

Bokfabriken (recex)
Nikki Griffin får i uppdrag att utreda Karen Li, som är anställd vid ett stort techbolag i Silicon Valley. Hon är misstänkt för att ha sålt affärshemligheter. Nikki konfronterar Karen som berättar att det finns män som förföljer henne – farliga män. Innan hon hinner berätta för Nikki vad hon vet går allt fel, dödligt fel, och nu är det Nikki som är i farozonen.

Det här är en bok med en hjältinna som liknats vid en Lisbet Salander och nog är Nikki en riktig tuffing alltid. Jag gillar att hon specialiserat sig på att hjälpa kvinnor genom att behandla män som skadat dem på samma sätt de behandlat fruar och flickvänner. Det tar en del fokus från krimhistorien men det här är ju första boken i en ny serie så det är väl ett sätt att etablera Nikki som karaktär. Det är underhållande och jag tror nästa bok kommer att bli bättre.

Underhållande och väl värd en trea!

Köp den här, här, här eller här!

Lyssnat på: Institutet av Stephen King

Institutet (The Institute) av Stephen King (2019) – ♡♡♡

Albert Bonniers förlag
Luke Ellis har alltid vetat att han är speciell. Det är inte bara hans extrema begåvning, det är också den märkliga påverkan han har på sin omgivning varje gång han blir riktigt upprörd. Ett glas som spricker i tusen bitar utan att någon rört det, en tallrik som faller ner och krossas mot golvet. Det Luke inte vet är att någon haft ögonen på honom och hans svårförklarliga talang länge. En natt blir han kidnappad och flugen till en plats belägen djupt inne i skogarna i Maine: Institutet. Där utnyttjas tillfångatagna barn med ovanliga förmågor som brickor i ett farligt globalt spel.

Det bästa med den här boken är när King går igång på karaktärsbeskrivningarna som bara han kan. Men…annars är boken alldeles för lång och den sista tredjedelen falnar mitt intresse. Absolut läsvärd men King har bättre alster på sitt CV. Inte mycket skräck men en del fasansfulla skildringar av övergrepp gjorda in the name of the greater good…det är väl iofs mycket värre än spökerier.

En helt ok King! En trea i betyg!

Köp den här, här eller här!

Lyssnat på: Cold Case-Försvunnen av Tina Frennstedt

Cold Case-Försvunnen av Tina Frennstedt (2019) – ♡♡♡♡

Forum Förlag
En 19-årig kvinna försvinner en sommarnatt på Österlen. Fallet blir aldrig uppklarat. Sexton år senare härjar en dansk serievåldtäktsman i Malmö. Till en början famlar polisen i mörkret, men ett DNA-spår gör att man kan dra kopplingar till det gamla försvinnandet.
Tess Hjalmarsson, kriminalinspektör och chef för Skånes cold case-grupp, tar sig an fallet. Hon brinner för att utreda gamla fall och att slutligen kunna ge anhöriga svar på vad som egentligen hände.
Parallellt kämpar Tess med sitt ganska misslyckade privatliv och en barnlängtan som ser ut att gå i kras efter att flickvännen har lämnat henne.

I dagens massiva utbud av krim är det inte lätt att hänga med och plocka russinen ur kakan. Tina Frennstedt vann pris för årets debut på Crimetime 2019 och så fick jag reda på att den fanns och att den uppenbarligen var bra! Och Tina är en värdig vinnare! Det är spännande och de personliga historierna runt huvudkaraktärna är medryckande och trovärdiga. Det här är första delen i en serie om Cold Cases och nu när jag vet om att Tina finns så ska jag hålla ett hököga efter uppföljaren! Mycket bra!

En fyra i betyg!

Köp den här, här eller här!

Helgfrågan v 41

Insåg att detta är förra veckans fråga men den får stå kvar ändå 😊

Snart helg och därmed dags för helgfrågan via Mias Bokhörna!

Den lyder:
Hur många sidor ger du en bok innan du ger upp?

Jag brukar ytterst sällan lämna en bok oläst när jag väl börjat. Till och med den (I mitt tycke) urusla Optikerns Fru läste jag ut men då var det nästan kul att läsa för den var så dålig…

Jag har svårt för att såga böcker för det är ett tufft jobb att skriva och eftersom jag mest läser genres jag älskar så träffar jag sällan på usla böcker.

Bonusfrågan lyder:

Vad är din favoritefterrätt?

Jag älskar det mesta som är sött och som innehåller choklad! På planeringsdagarna med jobbet fick vi en vaniljpannacotta med hjortron och mandel ovanpå. Urgott. Pannacotta är så tacksamt att göra varianter av. Och sommarens första rabarberpaj…eller vår midsommarefterrätt med glass, färska jordgubbar, grädde, maränger och lemon curd…ja, det får nog bli det!

Läst: Den Tysta Patienten av Alex Michaelides

Den Tysta Patienten (The Silent Patient) av Alex Michaelides (2019) – ♡♡♡♡

Modernista (recex)
Alicia Berensons liv är till synes perfekt. Hon är en känd konstnär gift med en eftertraktad modefotograf. Tillsammans bor de i ett lyxhus med stora fönster och utsikt över en park i ett av Londons mest fashionabla områden. En kväll kommer Alicias make hem från en modefotografering – och Alicia avlossar fem skott i hans ansikte, för att därefter aldrig mer säga ett ord. Alicias vägran att prata eller komma med någon som helst form av förklaring förvandlar en våldsam familjetragedi till någonting mycket större: Ett mysterium som fångar allmänhetens fantasi och gör Alicia – den tysta patienten – ökänd.
Theo Faber, rättsmedicinsk psykoterapeut, har väntat länge när han till sist får chansen att ta sig an fallet. Hans besatthet av Alicia – av att få henne att prata och få fram sanningen om det brutala mordet på hennes make, leder honom allt djupare in i hans eget psyke och hans egna motiv, tills det hotar att förgöra honom…

Det är svårt att skriva nåt om handlingen för det här är en sån där fiffig bok där saker rätt var det är tar en 180 graders vändning. Blurbarna jämför boken med Kvinnan på tåget Kvinnan i fönstret och gillar man de böckerna så kommer du att gilla Patienten! Enough Said! Välskriven och spännande! Modernista gör det igen!!

En fyra i betyg!

Köp den här, här eller här!!

Svenska deckarfestivalen i Sundsvall 6-8 november

I år ska jag väl lyckas pallra mig iväg till Sundsvall för att i dagarna tre gotta mig åt krim!!

Läs programmet här! Jag ser särskilt mycket fram emot att träffa Monica Rehn och Annika Sjögren på riktigt efter att ha ”pratat” en massa via Messenger! Och författarkvällarna förstås.

Jag rapporterar om allt kul (Om vi inte ses där förstås)! Jag räknar med regera på deckarmelodikrysset!

Lyxigt nog är jag uppsatt på gästlistan och det är jag väldigt glad för!

Vi ses i Sundsvall!!

Intervju med debuterande spänningsförfattaren Pia Kask!

Jag lärde känna Pia Kask via Facebook och de författargrupper som finns där. Vi märkte rätt fort att vi båda gillade vår krim ”on the rare side”…blodig och makaber (vi är båda med i gruppen Slightly deranged writers…)! Nu har Pia debuterat med finfina Bestraffaren, en mycket bra bok som både har det makabra men också den svarta humor som brukar känneteckna skotsk krim, sk tartan noir. Jag fick chansen att fråga Pia några frågor så here we go!

ladda ned.jpg

Q: Ett bra sätt att börja skriva på är att gå någon slags skrivarkurs. Har du gått någon skrivarkurs. Om du gjort det, vad gick du för kurs och hur fick den dig att få ut historien ur huvudet och ner på papper?

A: När jag bestämde mig för att börja skriva ”på allvar” så hoppade jag först på en webbaserad kurs på tio lektioner för Ann Ljunggren som hette ”Lilla romanskolan” och det innebär att jag helt enkelt fick se till att ha tiotalet sidor att skicka in för varje lektion, så det var både nyttigt och skitkul att få feedback direkt på de första trevande stegen. Och som tur var prickade jag in flera stycken vanliga nybörjarfel direkt och det var ju skönt att få det överstökat. Efter Lilla romanskolan tog jag en webbkurs till, mest för att hålla ångan uppe, för Skrivarsidan. Den hette ”Alla kan skriva” tror jag, och hade också en önskvärd effekt på inspirationen. Dessutom var vissa av skrivövningarna lite mer utmanande, och speciellt en av dem mynnade ut i ett kapitel som jag tror satte fart ordentligt på gestaltningen, och den handlade om att skriva en scen där två personer för ett artigt och konstruktivt samtal trots att de hatar varandra så hett att tangentbordet nästan brann upp medan jag skrev och redigerade den. Det där regelbundna skrivuppgifterna med en tydlig deadline för inlämning parat med förväntan inför feedbacken var guld värt när det gällde att hålla skrivångan uppe. Efter båda kurserna var jag totalt fast och hade insett att skrivande var i princip det roligaste man kunde ägna sig åt.

Bildresultat för pia kask bestraffaren

Q: Är Bestraffaren ditt första manus? Om nej, Vad handlade det första manuset du skrev om och är det något du tänker jobba på och eventuellt ge ut?

A: Bestraffaren är faktiskt mitt fjärde fullbordade manus, men det första som har lyckats klämma sig igenom förlagsnålhuvudet. Det första manuset jag skrev, och som jag använde i skrivarkurserna, är en tegelsten till skräckroman som spänner över trettio år. Arbetstiteln är ”Kretsen” och namnet anspelar på den globala och hemliga organisationen som har till uppgift att jaga och döda de monster som varulvar, hamnskiftare, vampyrer, demoner och annat löst folk som tar sig in i ”vår” värld. Kretsen har medlemmar över hela världen och kännetecknas av en rigid hierarki med ytterst stränga regler och berättelsen fokuserar på vad som händer med människor som föds, eller tvingas, in i dessa osynliga kedjor, och vilka konsekvenser det får när vissa av dem försöker bryta sig fria från dessa kedjor, samtidigt som de (och läsaren hoppas jag!) ställer sig frågan; vem är god och vem är ond, egentligen? Jag började skriva på Kretsen vårvintern -13 och har jobbat om den fler gånger än jag kan räkna, men ger upp den gör jag aldrig. Berättelsen har en väldigt speciell plats i mitt hjärta och den är bokstavligen skriven med mitt blod, min svett och mina tårar. Så om någon förläggare därute läser det här så … 😉

Bildresultat för demoner
Q: Bestraffaren ges ut av Hoi förlag. Hur kom det sig att det blev just Hoi?

A: Jag har alltid tyckt att Hoi verkar ha en sund inställning till bland annat saker som marknadsföring och vilja att utvecklas i takt med att läsarna gör det, till exempel att författarens verk ska ges ut i alla format (e-bok, ljudbok, inbunden/häftad) samtidigt. Dock var jag länge tveksam till att investera den summa pengar som det innebär att bli utgiven på ett hybridförlag. Bestraffaren skvalpade runt på ett traditionellt förlag under nästan ett år innan, med flera massiva omskrivningar via förlagslektören, men sedan blev det ändå inget i slutänden och då var jag så in i märgen trött på att skicka runt till förlagen att jag bestämde mig för att testa Hoi i alla fall. Som tur var.

Bildresultat för hoi förlag

Q: Berätta lite om hur du fick idén till Bestraffaren och vad titeln betyder.

A: Eftersom jag i själ och hjärta är skräckfantast så var första versionen en blandning mellan skräck och deckare och stort fokus låg på huvudpersonen, Hannah Fors, som då var tämligen övernaturlig. Hon dök upp i mitt huvud bara sådär en dag och som det brukar bli så vägrade hon försvinna. Men det första förlaget som visade intresse ville att jag skulle skriva om manuset till en renodlad spänningsroman utan övernaturliga inslag och jag gör i princip alltid som jag blir tillsagd haha…Första arbetstiteln var ”Arvsynd”, men efter omskrivningarna hade även ploten ändrat sig så mycket att den inte längre kändes relevant. När Hoi antog den så bollade vi lite idéer och till slut blev det ”Bestraffaren” istället. Titeln anspelar på historiens bad guy, som anser att rättvisans vågskålar väger ojämnt och att det måste rättas till.

Bildresultat för kalla kårar böckerBildresultat för ed mcbain

Q: Vad läser du själv och vad influerar ditt skrivande?

A: Jag läser tyvärr inte alls lika mycket som förr, jag tycker helt enkelt att det är roligare att skriva. Men tidigare var jag ända sedan jag knäckte läskoden i 6–7 års åldern den ständiga läsaren av allt som var bokstäver i en rad. Min husgud och influencer är Stephen King, när det gäller deckare gillar jag hårdkokta som Andrew Vachss och i yngre år plöjde jag Ed McBain på löpande band.  Annars har det varit det mesta inom skräck, från seriemagasinet Chock när jag var barn, via pocketserien Kalla Kårar och Poe till Koontz och Peter Straub typ. Jag gillar också historiska romaner, speciellt om romarriket och vikingatiden, och så har jag av någon anledning en märklig hang up på Henrik VIII. Jag läser också med jämna mellanrum om Fogelströms Stockholmsserie, både Barn-serien och Stad-serien, och behållningen är lika stor varje gång. Jag tror att mycket av min egen unika röst i skrivandet kommer från allt jag läst genom livet, men influenserna har, åtminstone de sista åren, mest kommit från teveserier. Jag har alla strömningstjänster som finns och skäms inte ett dugg för det. Många gånger har jag fått pausa framför teven mitt i en replik och greppa mobilen för att plita ner en eller två lysande idéer eller en mening i en ovanligt snärtig dialog. Vissa manusförfattare till teveserier är smärre genier i mitt tycke. Och allt som inspirerar är ju bra, eller hur?

Bildresultat för writing quill

Q: Du har ett krävande jobb. Berätta hur ditt skrivande ser ut, hur du tar tid för skrivandet?

A: Ja, tar är väl ordet för dagen. Jag jobbar ju heltid, men behöver tack och lov inte ta med mig jobbet hem, varken fysiskt eller mentalt, men det är ändå en strid för timmarna eftersom jag dessutom försöker hinna med att gymma och ha något som liknar ett socialt liv med mina vänner. Innan jag ställdes inför en skarp deadline på allvar, det vill säga fick förlagskontrakt, så kunde jag gå och vänta in det där gyllene tillfället när jag hade en hel helg ostörd och kunde sitta och skriva tio-tolv timmar i sträck i två dagar och det hände att jag inte skrev en bokstav på flera veckor. Tack vare bubblan och fingersättningen så blev det rätt mycket gjort under den tiden också, men nu känner jag att det inte funkar längre, dels för att jag har pressen på mig att prestera ett färdigt råmanus innan ett visst datum men också för att det är otroligt tröttsamt att ”vakna upp” efter en sådan maratonsittning. Nu har jag gett mig den på att satsa på kortare skrivpass, max en timme på vardagar och kanske max tre timmar på lediga helger och istället göra det oftare, helst något pass varje vecka. Men det är svårt, och att sätta sig ner och skriva och sedan sluta efter en eller ett par timmar är för mig lite som att någon rycker lördagsgodispåsen ur näven på mig efter att jag bara hunnit ta en bit…

Q: Sist men inte minst – vad har du för nytt skrivprojekt på gång?

A: Just nu i detta nu sitter jag på nålar och väntar på att få besked från förlaget om del två i serien om Hannah Fors och Henrietta Rollins håller måttet någorlunda. Gör den det så är det redigering som gäller hela vintern inför planerad utgivning i maj -20. Sedan börjar det om igen med del 3 i samma serie därefter, så brist på projekt finns inte. Dessutom har jag en smärre kö av nya karaktärer med egna historier som trängs i bakhuvudet. Men först ska mörkret tätna rejält över Wästholm …

Tack, Pia!! Vi väntar med spänning på del 2 i Bestraffar-serien!

 

Läst: Luftburen av Susanne Boll

Luftburen av Susanne Boll (2019) – ♡♡♡♡

Bokfabriken (recex)
Vårstockholm är stekande hett, men idyllen skakas av en serie bestialiska mord. Den erfarna och ibland okonventionella psykologen Vera Lilja hjälper sin gode vän vid polisen, Kenneth Karlsson, att ringa in mördaren i hopp om att förekomma nästa attack.
Samtidigt brottas Vera med att reparera sin och kärleken Alexios relation, och försöker dessutom återknyta kontakten med sin vuxna son Patrik som hon övergav när han endast var några månader gammal.
Medan Veras eget liv vänds upp och ner i den bedövande hettan står utredningen och stampar, och de mörka molnen vid horisonten ger inget hopp om ett förlösande regn.

Andra delen i serien om Vera Lilja och hon tampas med personliga problem och efterdyningarna från förra boken. Vera försöker få en nystart men någon verkar vara ute efter just henne… Det är spännande, välskrivet och dessutom kul med en hjältinna som är ”vanlig”. Rekommenderas!

En fyra i betyg!

Köp den här, här eller här!

Novell – Faderskärlek

För den som vill läsa – här kommer en novell!

Faderskärlek
Av
Helen Lindholm

Greta tittade med avund på godsägarens dotter. Margarethe Stierne hade på sig en vacker vit spetsklänning, svarta välputsade lackskor och ett blått band var knutet om det svarta håret. Hon var så vacker där hon gick bredvid sin far, godsägare Axel Stierne, som höll henne om axlarna med ett fast grepp. Godsägaren hade kommit för att inspektera den nya stallbyggnaden som höll på att byggas, och han hade tagit med sig sin dotter.
”Hon såg ut att behöva komma ut lite”, tänkte Greta och såg på den bleka uppenbarelsen, som var nästan lika vit i hyn som den vackra klänningen hon hade på sig. De var nog ungefär jämngamla, Greta och hon, och Greta kunde inte tänka sig två flickor som såg mer olika ut. Gretas bara ben var smutsiga och fläckade av blåmärken hon fått när hon lekt för vilt med sina småbröder. Håret var flätat i två flätor som varit prydliga på morgonen när mor gjort dem, men som nu spretade åt alla håll av testar som smitit ur flätornas grepp. Klänningen ståtade med gräs- och jordfläckar och Greta visste att hon skulle få skäll av mor för att hon inte varit mer aktsam om den. Greta skämdes lite, hon visste att det var mödosamt för mor att tvätta kläder på klappbryggan i älven och hon hade tänkt vara försiktigare men hon hade glömt sig i lekens trollgrepp. Kort sagt – Greta såg ut som en typisk 10-åring medan Margarethe Stierne såg ut som en liten vuxen där hon gick i sin klänning och med frisyren oklanderligt lagd över axlarna. Det enda som vittnade om att godsägarens dotter fortfarande var ett barn var den trasdocka som hon bar i ett hårt grepp under armen.

Greta släppte Margarethe med blicken och såg istället på Axel Stierne. Hon kunde inte låta bli att rysa vid anblicken av hans plufsiga ansikte, med ett par utstående, blaskblå ögon vars blick hon hört gärna föll på unga flickor som hon själv. Mor hade varnat Greta. ”Håll dig undan från godsägaren, Greta. Han tycker om unga flickor förstår du. Akta dig för honom”, hade mor sagt och Greta hade lovat att göra så. Hon förstod inte riktigt varför mor var så orolig, eller vad hon menade med att godsägaren ”tyckte om” småflickor men när hon såg hur allvarlig mor var så fortstod hon ända att det var allvar. Hon tyckte förresten inte alls om Axel Stierne, han var obehaglig på ett sätt som Greta inte kunde sätta ord på. Hans uppenbarelse fick det att krypa i kroppen på henne utan att hon kunde förklara varför.
Nu föll hans blick på Greta, där hon stod i dörren till stallbyggnaden med fars hammare i handen. Hans blick for som slickande tungor över hennes kropp och hon såg hur hans grårosa tunga snabbt sköt ut som en snigel och vätte de tunna läpparna, snabbt som hos en orm eller ödla. Axel Stierne fångade sedan Gretas blick och log mot henne, ett leende som var menat att vara gemytligt och förbindligt men som fick Gretas blod att isas. Nu var godsägaren och hans dotter strax framme vid stallet och Greta backade ofrivilligt, in i byggnadens halvmörker.
Godsägaren stannade framför Greta, höjde den feta högerhanden och fattade om Gretas haka, höjde den så att deras blickar åter möttes.
”Nämen, vad gör en sådan här söt liten flicka på ett smutsigt stallbygge då? Vad heter du, lilla vän?”
Greta harklade sig och skulle precis svara när hennes fars röst hördes, vass som ett piskrapp.
”Greta! Stör inte herrn. Kom genast hit!” Greta vred sig loss ur godsägarens grepp och skyndade bort mot sin far, som kom mot henne med snabba steg ur stallets dunkel. Han fattade ett hårt tag om hennes arm och sköt in henne bakom sig innan han vände sig mot Axel Stierne. Greta kände att det hårda greppet inte berodde på att far var arg på henne, det kändes snarare som om han ville försäkra sig om att hon kom utom synhåll för Stierne och hon kände sig med ens så lättad att hon kunnat sjunga av glädje.
”Ursäkta min dotter, hon fick följa med som hjälpreda till bygget idag. Jag ska inte ta med henne fler gånger, hon går bara i vägen.” Fars röst var stadig och hade inte det servila tonfall som Greta hade hört att många fick när de skulle tala med godsägaren. Hon beundrade sin far för det – far var inte rädd för någon.
”Det gör inget alls, Rask, det är bara roligt med lite liv och rörelse på gården. Margarethe är så ensam, har bara sin lilla pappa som sällskap. Din söta dotter får givetvis gärna följa med. Hon kanske vill komma upp till huset och leka med Margarethe?”
Greta ryste vid blotta tanken av att följa med Stierne till hans hus. Far ursäktade sig och sa att det tyvärr inte gick, Greta var genast tvungen att gå hem för att hjälpa sin mor med tvätten och Greta slank snabbt iväg, efter att ha nigit för godsägaren och hans bleka dotter. När hon hunnit halvvägs över gårdsplanen såg hon tillbaka. Stierne talade med far men följde ännu Greta med blicken. Även hans dotter såg efter Greta fast med ett annat uttryck i ögonen än den lystnad som hennes far hade i blicken. Margarethe såg ledsen ut. Ledsen och oändligt ensam.

Den kvällen kunde Greta höra hur far lågt berättade för mor om det intresse som godsägaren visat deras dotter. Det var inte meningen att hon skulle höra, det förstod hon, men stugan var så liten att det inte var mycket som kunde hållas hemligt mellan dess fyra väggar. Mors röst fick en gäll ton som Greta inte alls tyckte om och innan Greta somnade kunde hon för sin inre syn se godsägarens lystna blick som for över hennes kropp. Hon sov mycket illa den natten.

Greta och mor var ute i potatislandet när grannfrun kom springande på eftermiddagen nästa dag. Hon viftade med armarna och ropade på långt håll. Greta och hennes mor bytte en snabb, road, blick. Grannfrun var mycket förtjust i skvaller och brukade ivrigt föra vidare allt hon fick höra. Mor var lite irriterad över att grannfrun verkade tycka att vardagssysslorna inte alls var lika viktiga som att föra vidare mer eller mindre sanna rykten till hela grannskapet men Greta visste att hon i hemlighet var road av skvallerstunderna trots att hon klagade över att grannfrun gjorde att hon kom efter med sina göromål. Nu gick de grannfrun till mötes, hennes kondition var inte den allra bästa och när de sammanstrålade framför stugtrappan så var grannfrun först tvungen att hämta andan innan hon alls kunde säga något.
”Margarethe Stierne har gjort av med sig! Hon kastade sig i älven igår kväll. Stackars lilla tös. Har ni hört på maken. Herr Stierne är alldeles ifrån sig.” Gretas mamma ojade sig och tillsammans konstaterade de två kvinnorna att det då minsann både var synd och skam att göra sig till självspilling när man hade det så bra som lilla fröken Stierne. Greta mindes den finklädda flickan och blicken hon gett Greta, blicken som varit full av sorg och ensamhet. Jo, hon kunde mycket vät tänka sig att Margarethe slängt sig i älven. Om man hade den blicken i ögonen så ville man inte leva längre.

Mor berättade nyheten för far när han kom hem från stallbygget den aftonen, men det visade sig att han redan hört om händelsen. Många skvallrande tungor hade fört vidare den tragiska historien och far kunde rapportera att herr Stierne hade spärrat in sig i sina fina gemak, alldeles förtvivlad av sorg och saknad.
”Lilla flickstackare. Fast det är inte så konstigt, om ryktena talar sanning så kan hon inte haft det så roligt sedan hennes mor dog.”, sa far och ruskade på huvudet. ”Schhh”, väste mor med en nickning åt Gretas håll.
Greta låg vaken länge den kvällen och grunnade på vad som skulle kunna göra en fin godsägardotter så förtvivlad att hon inte längre ville leva. Hon kunde inte komma på något och hennes far såg då ut att älska henne och ta väl hand om henne. Gretas tankar stördes med ens av ett lågt rasslande ljud. Hon lyssnade spänt. Där var det igen. Det kom från fönstret. Någon kastade småsten eller grus på fönstret. Greta reste sig snabbt innan far och mor vaknade, även om de vanligtvis sov mycket tungt, utmattade som de var efter en hård arbetsdag. Hon skyndade fram emot rutan och tittade ut. I månskenet kunde hon tydligt se den som kastat gruset. Det var en liten vitklädd flicka med mörkt hår. Vatten droppade från hennes genomblöta klänning och håret låg klistrat av väta runt hennes ansikte. Det var Margarethe Stierne som stod där. Margarethe som var död.
Konstigt nog blev inte Greta rädd när hon såg den likbleka gestalten som stod utanför fönstret. Det fanns inget skrämmande över den, bara ett vemod som gjorde att det sved i Gretas hjärta av medlidande. Margarethes blick fann Gretas och de båda flickorna såg på varandra genom glasrutan. Greta kunde höra den andras röst så tydligt som om hon verkligen talat men det var bara hon som kunde höra vad Margarethe sa.
”Jag kommer för att varna dig”, sa Margarethe. ”Han kommer att skicka efter dig. Och när han gör det kommer allt att vara slut.”
”Vad menar du”, tänkte Greta till svar. ”Jag förstår inte.”
”Min far. Han kommer att ersätta mig med dig, nu när jag lyckades fly. Men jag kommer att hjälpa dig. Han kommer inte att få lov att göra ännu en flicka illa.” Margarethes röst förändrades, mörknade, och Greta kunde höra vreden ersätta vemodet. Margarethes ansikte förändrades med vreden, hennes blå ögon blev stora och svarta, och munnen förvreds i en grimas som blottade de vita tänderna. De syntes nu onaturligt spetsiga och vassa bakom de mörkröda läpparna. Händerna knöts hårdare om trasdockan som hon fortfarande hade med sig.
Bakom Greta rörde sig mor i sömnen och Greta kastade en nervös blick över axeln, orolig över att bli påkommen uppe när det var meningen att hon skulle sova. När hon åter tittade ut genom fönstret var Margarethe borta.

Budet kom redan nästa dag. Godsägaren ville att Greta skulle inställa sig hos honom genast, han behövde hjälp med att ordna med Margarethes begravning och övriga sysslor som följde i spåren efter ett dödsfall, och eftersom Greta var så stor nu så borde hon kunna vara honom tillhanda. Mors läppar kneps ihop så hårt att de vitnade när springpojken kom med beskedet, men det fanns inget annat att göra än att lyda – Axel Stierne ägde deras stuga, betalade fars lön, delade ut säden som de sådde, stod för maten de åt och utan godsägarens välsignelse stod de på bar backe. Mor grät när hon packade ett knyte åt Greta. Det innehöll hennes andra klänning och ett bröd. Mycket mer än så fanns inte att packa.
Greta följde springpojken tillbaka mot godset. Han sa inget men hon såg att han flera gånger sneglade på henne med något som såg ut som medkänsla i blicken. Hon tänkte på vad Margarethe sagt, att hennes far vill ersätta Margarethe med Greta nu när Margarethe lyckats fly. Men ersätta henne i vilket syfte? Hon var ju bara tio år och kunde inte så mycket än. Visst höll hennes mor på att lära henne ta hand om ett hushåll men hon var ingalunda färdiglärd. Det måste finnas fullt av pigor på godset som kunde mycket mer än hon. Ville godsägaren ha en ny dotter att ta hand om? Varför valde han då dottern till en fattig backstugebonde? Och de kände ju inte ens varandra, godsägaren och hon, hur kunde han veta att hon var en god ersättare till den dottern han mist? Greta mindes blickarna han gett henne dagen före, hur de löpt utefter hennes kropp och någonstans i sitt tioåriga medvetande varseblev hon hur en vuxnare röst viskade. ”Du vet. Du vet mycket väl vad han vill ha dig till.” Hon fortsatte att gå efter springpojken, med tunga steg som om hon skulle gå till galgbacken snarare än till sitt nya arbete som godsägarens hjälpreda.

En piga hade tagit emot Greta och visat henne till ett rum på tredje våningen. Rummet var stort och vackert, det vackraste rum Greta någonsin varit i, men hon skulle med glädje ha bytt ut all grannlåt mot att få vara hemma i den välkända, trygga stugan igen. Väggarna var täckta av en blommig tapet, sängen överdådigt stor och bäddad med finaste linne och det fanns till och med ett slags sminkbord med en enorm spegel på väggen ovanför. Greta kunde se sig själv i spegelns glas. Hon såg livrädd ut, och fullkomligt malplacerad med sin slitna klänning i det vackra rummet. Pigan hade pekat på en ljusblå volangklänning, som låg på sängen, och förklarat att Greta skulle byta om och kamma håret. Sedan skulle hon vänta på vidare instruktioner. Greta nickade att hon förstått och pigan vände sig för att gå men hejdade sig.
”Husbond är… Han är…” Tårar hade stigit upp i pigans ögon och hon såg på Greta med medlidande. ”Försök att slappna av. Det är över snabbt. Och det är alltid värst första gången.” Pigan skyndade sig ut och stängde dörren efter sig.
Greta såg sig villrådigt omkring i det vackra rummet. Hon gick fram till sängen, tog upp den ljusblå klänningen och såg på den – det var utan tvivel det vackraste plagg hon någonsin sett men glädjen över att få prova det grumlades av ovissheten om vad som skulle komma efter det att hon klätt sig och kammat håret. Men inom sig visste hon. Hon kanske bara var tio år men hon var uppvuxen med djur och i en stuga där enskildhet och privatliv var företeelser som var okända – hon hade hört mor och far i sängen många gånger och sett djuren para sig också. När godsägaren hade glott på henne hade hon kunnat förnimma den där känslan av brunst som djuren utsöndrade när det var dags för dem att para sig. Godsägaren var sjuk. Det var inte normalt att vilja ha en tio-åring till sig i sängen, det förstod hon…och nu förstod hon vad Margarethe menat med det hon sagt inatt utanför fönstret. Och hon förstod också varför Margarethe kastat sig i älven. Men vad kunde hon göra? Om inte Greta gjorde som godsägaren befallde så kanske mor och far fick gå från gård och grund? Han hade all makten, hon hade ingenting mer än allas ömkan.
Greta bet beslutsamt ihop tänderna och krängde av sig sin egna sjaskiga klänning och drog den ljusblå över huvudet. Hon skulle stå ut med vad än godsägaren tänkte utsätta henne för. Hon skulle ta sig genom det, för mors och fars skull. Och hon tänkte inte gråta.

Greta satt färdigklädd och nykammad på sängkanten och stirrade i väggen, väntade på det som skulle komma. Dagen hade gått, en piga hade kommit med en lunchbricka men Greta hade inte kunnat äta trots att det var fin mat hon erbjöds, vitt vetebröd med ett tjockt lager riktigt smör och ordentligt med sovel på brödet. Brödet stod nu på brickan och torkade, det var slöseri med mat men hon kunde inte få ner en bit. Varje gång steg närmade sig dörren till det rum hon satt i så stelnade hon till men godsägaren hade inte dykt upp. Nu hade det börjat skymma och det blev allt dunklare i rummet.

Släpande steg närmade sig i korridoren utanför och hon höll andan. Den här gången sköt en stöt av ångest genom magen när någon tryckte ned dörrhandtaget och öppnade dörren. En stor skugga stod på tröskeln och Greta kunde känna hur en odör av svett slå emot henne. Tunga andetag hördes och en röst sa ”Nämen, söta du, inte ska du sitta här i mörkret. IDA!!”, ropade Axel Stierne och det dröjde bara några sekunder innan pigan kom springande. ”Ja, husbond?”. Stiernes röst var irriterad. ”Flickebarnet sitter ju här i mörkret. Se till att tända ljus och att tända i spisen så jag kan se något.”
Pigan skyndade sig in, pysslade med eldstål och tänkte en brasa och sedan de ljus som fanns i rummet. Ett varmt, trevligt sken lyste nu upp rummet men Greta hade önskat att det fortfarande var mörkt. Nu kunde hon se godsägaren, hans feta ansikte var svettblankt och han hade endast på sig ett slags rock som han knutit i midjan med ett tygskärp. Han såg på henne med ohöljt begär och märkte knappt när pigan lämnade dem med en snabb nigning. Han satte sig på sängkanten bredvid henne och klappade henne på knäet. Handen brände mot den nakna huden och när han klappat klart så låg handen kvar på knäet, klämde lätt.
”Jag är så glad att du kom hit idag. Jag har förlorat min lilla flicka, jag är alldeles ensam. En sådan tur att du kom för att hjälpa mig genom sorgen. Vad heter du, lilla vän?” Handen klämde, drog sig en liten smula uppåt låret. Greta harklade sig innan hon mumlade ”Greta” som svar på godsägarens fråga.
”Greta? Nämen, det är ju nästan detsamma som Margarethe! Var det inte det jag visste, att du var alldeles rätt flicka att fylla hennes plats!” Nu var Greta säker på att handen dragit sig längre upp på låret och hon knep ihop benen med all sin kraft. Det här var så fel.
”Margarethe var så duktig på att göra mig glad ser du, lilla Greta. Hennes mor dog för många år sedan och jag blev så ensam. Margarethe tröstade mig och tog sin mors plats. Kan du trösta mig nu, lilla Greta?”
Godsägaren andades tyngre och handen sökte sig nu målmedvetet in under klänningens kjol. Greta klämde ihop låren men en undernärd tioåring var totalt underlägsen en fet och välfödd vuxen man. Låren delade sig som vatten av handens kraft och hon kände hur fingrar rörde vid hennes hemligaste delar. Greta flämtade till och försökte vrida sig undan men han var för stark, grabbade tag i hennes arm och höll henne stilla medan han petade och utforskade. Tårar av vanmakt, ilska och skräck rann över de magra barnakinderna. Godsägaren flåsade högre och lutade sig över henne, som om han tänkte lägga sig över henne. ”Han kan inte lägga sig på mig, jag dör, han är så fet, han krossar mig”, tänkte Greta skräckslaget och öppnade munnen för att skrika, trots att hon var säker på att ingen skulle komma till hennes undsättning. Då hördes ett högt bultande på dörren. Godsägaren stelnade till och skrek sedan ”Försvinn”! Bultandet hördes igen, så starkt var det att dörren skakade i sin karm. Axel Stierne drog bort handen och gick rasande mot dörren. Han ryckte upp den, redo att skrika åt den som vågat avbryta honom men tystnade och stirrade häpet på gestalten på tröskeln.
En liten figur stod där i mörkret. Skenet från de levande ljusen förmådde bara lysa upp den så pass att man kunde se att den var klädd i en vit klänning och hade långt mörkt hår som slingade sig i våta testar utmed axlarna. Hela gestalten var dyblöt, det droppade från dess kläder ner på golvet i korridoren och det hade redan bildats en pöl runt fötterna, som var iförda blanka, svarta lackskor. Figuren tog ett steg fram och Axel Stierna backade in i rummet igen, flämtande av chock. Greta såg nu. Det var Margarethe Stierne som stod där. Hennes far backade tills han nådde väggen och inte kom längre. Skärpknuten, som höll ihop rocken han bar, hade lossnat. Den feta magen hängde ner över hans kön, som fortfarande var erigerat och pekade ut i rockens glipa. Greta ville kräkas när hon såg godsägarens motbjudande nakenhet, men vände istället bort blicken och följde Margarethes långsamma steg över golvet. Margarethes blick var oavvänt fäst på faderns ansikte.
”Har du saknat mig, far?” Margarethes röst hade en märkligt väsande ton, som om en orm plötsligt kunnat tala. ”Nu är jag här, far. Nu behöver du inte sakna mig mer.” Margarethe ställde sig så nära sin far att hon nästan nuddade vid hans gigantiska kalaskula. Han såg ner på sin dotter. ”Margarethe…du är ju död. Du ska inte finnas…försvinn…”. Greta såg hur hans ögon vidgades i skräck när dotterns ansikte förvandlades, på samma sätt som det gjort när Margarethe besökt Greta. Ögonen blev stora, svarta hål, läpparna sträcktes över munnen som nu var ett gapande hål kantat med sylvassa tänder. ”Du får inte förstöra fler flickor”, väste varelsen. Hon sköt fram handen, med fingrar som var omöjligt långa och hade vassa, krokiga naglar, och grabbade tag i faderns kön. Sedan ryckte hon till. Greta såg hur Axel Stiernes ansikte blev lika blekt som ansiktet hos hans dotters gengångare. Sen skrek han. Dottern höjde triumferande handen. Däri låg faderns kön, patetiskt litet och slappt, bortslitet från hans kropp med ett enda ryck. Hon kastade in de blodiga slamsorna i brasan där de genast började fräsa av hettan. Godsägarens skrik var så högt och gällt att det kunnat spräcka glas. Endast avbrutet av korta avbrott för att hämta luft fortsatte skriket. Greta hörde hur springande steg närmade sig. Pigan Ida och en dräng stod plötsligt i dörren. Pigan skrek själv till när hon såg den vita, genomblöta gestalten, och hon kastade sig om halsen på drängen som inte såg ut att tro sina ögon.
Margarethe vände sin svarta blick mot Greta som fortfarande satt på sängen. När flickornas ögon möttes såg Margarethe ut som sig själv igen och hon log mot Greta. ”Var inte rädd”, sa hon i Gretas huvud. ”Jag tar med honom nu. Han kan inte göra oss något ont mer.” Sedan vände hon sig åter mot sin far, de svarta ögonen och de vassa tänderna var tillbaka och hon grep om honom med sina långa armar, slingade dem om honom och knuffade honom mot fönstret. Fönsterglaset klirrade när Margarethe kastade sig och sin far genom det. En blöt duns hördes och Axel Stiernes falsettskrik tystnade plötsligt. Allt var så tyst. Pigan, drängen och Greta ryckte till när ett högt poppande bröt tystnaden. Det kom från brasan. En av Axel Stiernas testiklar hade exploderat av hettan. Drängen stirrade klentroget på slamsorna som stänkt över golvet, böjde sig sedan fram och kräktes på den fina mattan.

Greta låg nedbäddad i sin egen säng. Tankarna snurrade i huvudet. Länsman hade förhört henne, pigan och drängen och alla hade de lämnat samma vittnesmål. Margarethe Stierne hade kommit tillbaka från de döda och dödat sin far. En far som just stått i begrepp att förgripa sig på en tioåring. Nu när godsägaren var död så vågade gårdens tjänstefolk vittna om att Axel Stierne utnyttjat sin dotter från det att hennes mor dog till den dagen då flickan tagit sitt eget liv. Hennes mor hade dött när Margarethe var fem år. Ingen hade vågat berätta eller protestera. Länsman hade skakat på huvudet och sagt att den här historien nog var bäst att låta bero. Sedan hade han skickat efter Gretas föräldrar och låtit henne gå hem. Nu låg hon här, trygg och säker i sitt eget hem. Greta tänkte på Margarethe. Hur hon måste ha haft det. Tankarna avbröts av ett ljud. Någon kastade grus eller småsten på rutan. Greta skyndade sig upp. Hon visste vem det var. Margarethe stod utanför, och hon såg glad ut. Hennes vackra klänning var torr och håret föll i fina lockar utefter ryggen. ”Tack”, tänkte Greta. ”Tack för hjälpen”. Margarethe log. ”Jag tänkte bara säga farväl”, tänkte hon och höll upp trasdockan. ”Jag behöver inte Lisa längre. Jag hade henne till tröst men nu får jag träffa mor och då vill jag ge henne till dig. Om du behöver mig så berätta för Lisa så kommer jag.” Greta nickade. De två flickorna såg på varandra genom fönsterglaset, log mot varandra. Sedan började Margarethe tona bort, försvinna som en puff dimma en solig morgon. När hon var helt borta kunde Greta se att dockan låg kvar på marken där Margarethe just stått. Hon kastade en vaksam blick på sina föräldrar innan hon slank ut och hämtade den. Sedan lade hon sig i sängen igen, kramade dockan hårt. Hon somnade genast.