Lyssnat på: Kissing The Gunner´s Daughter av Ruth Rendell

Kissing The Gunner´s Daughter av Ruth Rendell (1993) – ♥♥♥

Polissergeant Caleb Martin från Kingsmarkhams polisstyrka skjuts brutalt ner under ett bankrån. Tio månader senare kommer kommissarie Wexford in på ett synnerligen makabert fall – en hel familj har massakrerats och den enda överlevande – en sjuttonårig flicka som heter Daisy – är förtvivlad och inget bra vittne.  Wexford gräver i fallet och blir mer och mer övertygad att det finns en koppling mellan de båda fallen.

Efter att ha läst 1977 kändes det skönt att lyssna på (enligt min smak) en riktig kvalitetsdeckare! Rendells språk är som vanligt perfekt, Wexford är sympatisk och hans privatliv precis lagom involverat för att det ska vara intressant men inte så mycket att det skymmer deckarhistorien. Det enda negativa är att Rendell på slutet tar genvägen att berätta om hur dramat får sin upplösning genom att Wexford berättar om det för Burden, istället för att det gestaltas i storyn…men i övrigt är det en mycket bra deckare!

En stark trea i betyg!

Köp den här eller här!

Läst: 1977 av David Peace

1977 (Nineteen seventy seven) av David Peace (2013) – ♥
Modernista (recex)

Leeds. Söndagen den 29 maj 1977. Det händer igen.
Det är försommar, och hela stan är förväntansfull inför silverjubileet av drottning Elisabeths regeringstid. Men kriminalinspektör Bob Fraser och Jack Whitehead, som är reporter på The Post, har annat att tänka på. Någon rör sig på stadens gator, någon som dödar och lemlästar prostituerade kvinnor. Mördaren får snabbt smeknamnet »Yorkshire Ripper«, och både Fraser och Whitehead arbetar oförtröttligt – var och en på sitt håll – med att försöka få tag på honom.
Efterforskningarna kompliceras samtidigt av att de bägge männen själva är involverade i förhållanden med prostituerade.
I takt med att sommaren fortskrider accelererar antalet mord – och Fraser och Whitehead misstänker att mer än en mördare kan vara i farten.

Jag hade stora besvär med att ta mig genom 1974, den första i Yorkshirekvartetten, och den här är i mina ögon ännu sämre. Inte min kopp te alls, språket är osammanhängande och består mest av dialog som består av svordomar, handlingen kan jag inte alls följa med i och det är svårt att hänga med i vem av de två huvudpersonerna som står för perspektivet. Jag tror det största problemet jag har med den här boken är att den känns så påtvingat och forcerat hårdkokt. Vill man läsa hårdkokta deckare, och jag gillar verkligen sådana, så rekommenderar jag hellre en bok av Stuart MacBride eller kanske Dennis Lehane – de skriver också mörka, hårdkokta deckare men med värme och humor mitt i allt elände. Här finns inget sådant.

En etta i betyg. Det finns ytterligare två delar av Yorkshirekvartetten men jag tänker inte läsa dem.

Köp den här eller här!

Modernistas höstutgivning!

Modernistas höstutgivning går verkligen utanpå det mesta! Nya Bolton t ex, och hon har seglat upp som en ny favorit på deckarhimlen! Den här ser jag fram emot att få kasta mig över…

Samartin-utlottning!!

För att fira att kommentarerna på bloggen nu är fler än 1000 stycken så tänkte jag lotta ut två böcker av Cecilia Samartin! Jag kommer inte att läsa dem så då är det lika bra att de får ett nytt hem! Samartin kommer på Bokmässan och är en mycket populär och hyllad författare! Vill du adoptera dem, skriv en kommentar. Nästa söndag lottar jag vinnaren!!

Bokbloggsjerka 23-26 augusti

 Ingen helg vore komplett utan lite jerka på Annikas litteratur- och kulturblogg!  Veckans fråga lyder:

 

Låt oss återgå till ämnet karaktärer för en stund: Finns det någon karaktär som bär upp sitt namn exeptionellt bra?

 

Är det något som J K Rowling är helt suverän på så är det att döpa sina karaktärer! Hela Harry Potter-serien är nedlusad med briljanta namn som verkligen speglar den personens karaktär! Severus Snape – det låter ju verkligen som en allvarlig och bister typ. Albus Dumbledore – en storslagen person! Remus Lupin – ingen överraskning att han har varulvstendenser direkt…  Lucius och Draco Malfoy – inga snälla typer! Det finns massor med andra bra exempel och det ger böckerna en extra dimension – att Rowling namngivit sina karaktärer med sådan omsorg!

 

Läst: Betraktaren av Belinda Bauer

Betraktaren (Rubbernecker) av Belinda Bauer (2013) – ♥♥♥♥
Modernista Books

»De döda kan inte tala till oss«, hade professor Madoc sagt. Men det är inte sant. Kroppen som Patrick Fort undersöker på anatomilektionen försöker tala om allt möjligt för honom.
Livet är tillräckligt underligt och komplicerat för Patrick – som har Aspergers syndrom – utan att han ska behöva utreda ett mordfall också. Särskilt som ingen annan tror att ett mord ens har begåtts. Nu måste Patrick hålla sig utom fara tillräckligt länge för att nysta upp mysteriet, i takt med att han dissekerar sina bevis.
Och samtidigt som en död människa bit för bit avslöjar sina sanningar för honom upptäcker Patrick en hel kedja av lögner som kommer honom själv otäckt nära inpå livet.

Jag älskar Bauers böcker (favoriten hittills är Mörk Jord), de är spännande, välskrivna och innehåller för det mesta en plot-twist! I denna bok är huvudpersonen en ung pojke som lider av Aspergers syndrom, och hans sätt att se världen är annorlunda mot andras. Detta innebär att han kommer en mördare på spåren. Min enda invändning är att Bauer kanske ibland är lite flexibel med Patricks Aspergers…men det gör inget, boken är så bra att jag köper även det. Jag gillar också parallellhistorien med Mrs Deal på koma-avdelningen…och ryser när vi inser vad hennes pickande fingrar egentligen menar.

Mycket bra och en fyra i betyg! Modernista har verkligen knutit till sig bra författare.

Köp den här eller här!

Lyssnat på: T Is For Trespass av Sue Grafton

T Is For Trespass av Sue Grafton (2010) – ♥♥♥+
Randon House Audio

Kinsey Millhone har en granne, Gus, som efter en olycka i hemmet behöver passning. Solana Rojas, en sjuksköterska, kontrolleras av Kinsey och flyttar sedan in hos Gus. Men det visar sig att hon inte alls har goda avsikter…och alla Kinseys försök att reda ut vad som pågår förutsägs och stoppas.

Det här är en av de bästa böckerna om Kinsey Millhone, och den är speciell utifrån att Grafton i denna bok blandar Kinseys jag-perspektiv med inslag från Solanas perspektiv. Det är verkningsfullt och bra! Grafton tillhör en av de få författare som skrivit länge om sin karaktär men ändå låter henne stanna i sin tid – 80-talets mitt. Andra författare låtsas inte om tiden utan låter sin karaktär leva i samhällets utveckling och inte åldras. Judy Kaye läser in boken på ett mycket bra sätt.

En av de bästa Graftonböckerna!  En stark trea i betyg!

Köp den här eller här!

Nya Bauer!

Ojoj, det här vänder upp och ner på hela min läslista! Nya Bauer får förstås företräde! Tack Modernista Books!!

Nya omslaget till Ulven!

 

 

Det här blir Ulvens nya omslag!! Mörkt och olycksbådande…I like!!

Bokbloggsjerka 16-19 augusti!

 Nu är det dags för jerka genom Annikas litteratur- och kulturblogg!  Denna vecka lyder frågan:

 

Finns det någon författare som i ditt tycke kommer undan med de så förhatliga klichéerna?

 

Jag vet inte om jag uppfattat frågan på samma sätt som er andra men jag kommer i alla fall att tänka på Nora Roberts och Jan Mårtensson och deras rika fatabur! Egentligen skriver de samma böcker hela tiden, fast eftersom båda är skickliga att utnyttja miljöerna i böckerna så uppfattar man ändå att böckerna skiljer sig åt. Speciellt Roberts är mycket duktig på att göra research och förankra miljöerna på ett proffsigt sätt. Handlingen ser annars ut som följande: Vacker kvinna med en karriär stöter på fara men får hjälp av en stilig karl som hon blir kär i, ofta mot sin egen vilja. De möter faran tillsammans och övervinner den! Men det fungerar!! På grund av Roberts skicklighet så funkar det! På sätt och vis kanske man kan säga att eftersom de skriver samma bok igen och igen så nyttjar de klichéer…