Gott Nytt År önskar Läsa & Lyssna!

Må 2013 bli ett helt underbart år och hoppas att vi ses på Bokmässan i september!

Kramar i massor önskar

Läsa & Lyssna!!

Annonser

Läst: En Lögn Att Lita På av Elizabeth George

En lögn att lita på (inbunden)

En Lögn Att Lita På (Believing The Lie) av Elizabeth George (2012) – ♥♥♥
Norstedts (recex)

Thomas Lynley skickas på hemligt uppdrag till Lake District för att utreda Ian Creswells drunkningsolycka. Creswells morbror och arbetsgivare är den välkände och nyligen adlade industrimagnaten Bernard Fairclough, vars son Nicholas, gjort sig känd i den brittiska skandalpressen för sitt missbruk.
Eftersom Lynley till varje pris måste undvika att bli igenkänd under utredningen ber han sina två vänner Simon och Deborah St James att hjälpa till med den. Simon och Deborah gräver allt djupare i familjen Faircloughs mellanhavanden till dess att den fina fasaden krackelerar. Fram skymtar bilden av en familj där ingen drar sig för att utnyttja de andra genom svek, lögner och utpressning. Frågan är bara vem som kan vara beredd att gå så långt som mord?

En klassisk Elizabeth George, vilket innebär civiliserade adelsmän, komplicerade intriger och purengelska miljöer. Jag har stort nöje av hennes böcker, så även den här gången, men jag har ett stort problem (samma problem som jag har med Jan Mårtenssons böcker) – det är fruktansvärt irriterande med människor som anser att de ska bli insläppta i andras hem för att snoka i deras hemligaste angelägenheter. Det är märkligt att inte Deborah St James (eller Johan Homan för den delen) åkt på en stor smäll för länge sedan. Jag stör mig också på att männen i Georges böcker har rätt stora tendenser att bli mansgrisar och ska skydda de små värnlösa kvinnorna på ett mycket ålderdomligt sätt. En annan sak – alla huvudpersoners privatliv tar väldigt mycket fokus från deckargåtan. Det kan man gilla eller ej, en smaksak…personligen tycker jag det är rätt trevligt.
Annars måste jag säga att intrigen är väl uttänkt, alla knutar knyts föredömligt ihop på slutet och hon bjuder på en prima cliffhanger också…  Sen är Barbara Havers en av mina favoritkaraktärer, önskar att hon fått ta mer plats (de böckerna hon spelar förstafiolen i är mina favoriter)!

En stark trea blir det. Man vet vad man får när man läser Elizabeth George, hon är en fantastisk författare.

Köp den här eller här!

Skriva: Artiga refuseringsbrev…

Jaha…ännu ett refuseringsbrev…men de är artiga i alla fall. När det känns lite motigt tänker jag på att tom John Ajvide Lindqvists Låt Den Rätte Komma In blev refuserad flera gånger…

”Hej Helen!

Stort tack för det fina manuset ” Ulven” som du har skickat in till oss!

Tyvärr måste jag meddela dig att vi inte har kunnat anta det till publicering. På grund av den stora mängd manus som skickas in till oss har vi ingen möjlighet att returnera manus, ge personlig kritik till var och en eller närmare motivera varför vi tackar nej till utgivning.

Lycka till med framtida skrivande!

Med vänlig hälsning”

 

Nåja…skam den som ger sig!!

Kautokeino, En Blodig Kniv av Lars Pettersson

Kautokeino, en blodig kniv (inbunden)

Kautokeino, En Blodig Kniv av Lars Pettersson (2012) – ♥♥♥♥
Ordfront förlag (recex)

Bilen kränger på den isiga vägen och träffar renen med våldsam kraft. Anna Magnusson stannar, drar på sig yllemössan och hämtar kniven från bagageluckan. Det är mer än 30 grader kallt och klockan är halv två en februarinatt någonstans mellan Luleå och Pajala.
Anna är uppvuxen i Stockholm och har aldrig funderat över sitt ursprung. Hennes samiska mamma berättade aldrig varför hon valde att flytta ifrån den avlägsna fjällbyn uppe i Nordnorge och lämna sin plats i den familjebaserade rendriften.
Nu är Anna, som arbetar som biträdande åklagare, på väg upp till Kautokeino efter flera års frånvaro. Hennes mormor har ringt och bett henne komma och rentvå kusinen Nils Mattis, som är anklagad för våldtäkt. Hon är desperat, familjen kan inte klara sig utan Nils Mattis arbetsinsats på fjället.
Men när Anna läser polisutredningen blir hon betänksam. Hur ska hon ställa sig i konflikterna? Hon har svårt att avläsa den främmande omgivningen. Vem ligger bakom de dödsfall som inträffar medan hon är där och vilka är det som vill röja henne själv ur vägen?
Kautokeino, en blodig kniv är en spännande thriller om motsättningarna mellan tradition och modernitet och om moral i ett minoritetssamhälle. Vilka rättsbegrepp ska råda på Finnmarksvidda med omnejd?

Den här boken är utsedd till årets debut 2012 av Svenska Deckarakademin, och det är den väl värd. Jag har en faibless för böcker som utspelar sig i Norrland, det karga, enkla och ordknappa tilltalar mig mycket. Den här boken utspelar sig i sameland, i Nordnorge och det är en värld som fascinerar. Man kan knappast tänka sig något mer annorlunda mot min vardag…att faktiskt riskera livet när man ger sig ut på en biltur. Det visar sig att man praktiserar en egen, pragmatisk form av rättsskipning häruppe, den som kan avvaras får sona andras brott då de behövs i rennäringen. På något sätt är den här bokens bakgrund och miljö större än själva deckarhistorien och det är det jag minns efteråt. Jag tyckte mycket om den här boken och hoppas att Pettersson skriver fler som utspelar sig i den här exotiska miljön som han beskriver så bra.

Det blir en stabil fyra! Mycket läsvärd! Tydligen var den först tänkt som ett filmmanus men jag tycker inte det märks.

Köp den här eller här!

Godsaker i brevlådan!!

En lögn att lita på (inbunden)

Blev mycket glad när jag kom hem och såg att Norstedts skickat ett recex, nyaste Elizabeth George! Även om jag tycker att de senaste böckerna varit för långa och skulle tjänat på att kortas ner betydligt så gillar jag hennes omständiga och ordrika prosa. Och Barbara Havers är en favorit! Det ska bli intressant att läsa denna, ger mig på den direkt!

Vad läser ni då??

Skriva: Prologen till Avund – var min lektör!!

Hejsan på er, alla skrivande och läsande vänner! Jag knåpar just nu på en bok som har arbetsnamnet Avund…och prologen känns hyfsat färdig. Eftersom det kostar pengar att anlita en lektör så tänkte jag utnyttja er som bollplank – det vore jättesnällt ifall ni läser och sen ger mig konstruktiv kritik på texten. Vill man läsa mer, blir man nyfiken? Språk, gestaltning…åsikter är välkomna! Lite läskigt är det så – please – be gentle with me!!

PROLOG:

Mäklaren Peter Cederlöf sköt upp sina solglasögon i pannan och tittade irriterat längs med vägen som ledde upp mot huset där han väntade. De hade bestämt träff klockan fem och nu var klockan tjugo över och ingen hade dykt upp eller ringt honom för att be om ursäkt eller underrätta honom om en jävligt god orsak till förseningen. Tid var pengar, fattade inte folk det? Han var dessutom spänd inför visningen av det här objektet, en fin, välrustad sekelskiftesvilla på Björkhöjden, sådana hus lämnades inte för försäljning varje dag direkt och det hade redan ringt rätt många välbeställda, seriösa köpare. Paret han nu väntade på var nåt slags IT-människor som skurit guld med täljkniv när de sålt sin verksamhet, hemsidor eller sökmotorer eller vad tusan det var, precis innan botten gick ur marknaden och IT-aktier inte ens var lika mycket värda som dasspapper. Nu ville de flytta hem från Stockholm och de hade erbjudit Peter en rejäl rakt-ner-i-fickan-bonus om de fick se huset före den egentliga visningen och han hade en känsla av att den där planerade visningen lika gärna kunde ställas in. Han hade redan börjat kolla på en fet Mauritiusresa till vintern. Thailand var för Svenssons.

Det här objektet var lite speciellt ur en annan synvinkel också, den nuvarande ägaren hade inte bott här på nästan två månader men lämnat särskilda direktiv till mäklarbyrån att huset inte fick säljas före den sista augusti, trots att det bara stått tomt under tiden. Peter fnös vid tanken på huset som bara stått och kostat pengar i flera månader, men det var klart…vissa hade förstås stålar att gödsla med.

Huset var inte heller urstädat och eftersom ingen haft tillträde till det förrän idag så visste han inte riktigt i vilket skick allt befann sig. Till den riktiga visningen skulle förstås mäklarfirman hinna ordna med städning och ansning av trädgården, som nu såg bedrövlig ut med oklippt gräsmatta som borde slås med lie, och ogräs överallt. Troligtvis var det inga problem, lite dammigt och ovädrat, men eftersom spekulanterna varit så ivriga hade han ändå gått med på att visa huset i befintligt skick. Lite synd förstås, en välgjord housestyling innan en visning kunde innebära en skillnad i pris på flera hundratusen kronor, om man hade tur och lyckades få flera intresserade på kroken så det blev budgivning. Han hade flera gånger ruskat på huvudet åt naiva kunder som koncentrerat sig mer på att titta på förekomst av snittblommor och doftljus än på att förhöra sig om skicket på dräneringen eller krypvinden men…det var inte han som satte spelreglerna men han satte en ära i att spela så skickligt som möjligt. Det fanns andra metoder nuförtiden än att baka kanelbullar inför husvisningarna, men egentligen var det samma sak.

 

Irriterad kastade han ännu en blick på klockan och önskade samtidigt att han hade rollat på sig ännu ett lager deodorant…under armarna hade svetten börjat rinna och han kände sig allt annat än fräsch. Värmen hade varit nästan tropisk den senaste tiden och man kunde knappast tro att man befann sig i Sverige. Problemet var att man i hans yrke förväntades följa en viss klädkod, det gick inte an att komma till arbetet i t-shirts och shorts, och även om kavajerna var av lättare tyg än de som han använde vintertid var det ändå svettigt. Det kostade att ligga på topp, ingen ville köpa dyra villor av någon som såg ut som en slashas.

 

Nu svängde en guldfärgad Lexus upp på vägen nedanför huset och Peter rättade automatiskt till slipsknuten, skruvade genast på tusenwattsleendet och vinkade ivrigt. Mannen som körde parkerade slarvigt på vändplanen, som huset låg vid, stegade sedan ur bilen och tog av sig sina gigantiska solglasögon. Han tittade inte åt Peters håll men granskade gillande huset och rundade sedan bilen för att öppna bildörren åt sin fru, som inte rört en fena för att göra det själv. Peter granskade paret när de gick uppför den skifferbelagda gången mot huset. Mannen var lång och magerlagd, bar lågskurna designerjeans, som visade överkanten av kalsongresåren, och en sliten vintage-t-shirt med Rolling Stones klassiska tung-logga på. Säkert hade den köpts färdigsliten i en fashionabel butik och kostat hiskeliga summor. Han hade mörkt, halvlångt hår som kammats tillbaka över huvudet med något geléliknande som gav en flottig glans åt håret. ”En klassisk Stureplansstekare” tänkte Peter innan han vände blicken mot kvinnan. Hon var också smal men kort och finlemmad, hade blekblont hår i en komplicerad knut och likadana gigantiska solglasögon som hon, till skillnad från maken som hängt dem i T-shirtens halslinning, fortfarande hade på sig så det inte gick att se hennes ögon. Hennes tunna, turkosa sommarklänning var skenbart enkel men såg ändå exklusiv ut och hon bar upp den med sin magra kropp som en modell på en catwalk. Klackarna på hennes sandaletter var så höga och smala att hon emellanåt vacklade till när hon steg på någon ojämnhet på skifferplattorna. Runt halsen bar hon en tunn kedja där det hängde en stor ofärgad sten som såg ut som en diamant. Peter gav sig fan på att den var äkta, den var för smaklöst stor för att vara annat än ”the real deal”.

 

Peter skyndade fram mot paret och skakade entusiastiskt deras händer, kramade åt lite extra för att framstå som förtroendeingivande och stabil, precis som han lärt sig i kursen i kommunikation som mäklarna på byrån varit tvungna att gå. Mannens handtag var lika fast som hans eget men han ryste i smyg när han skakat kvinnans hand, det kändes som att krama en slapp, fuktig fisk.

Peter började en lång utläggning om husets förträffliga läge, längst upp på Björkhöjden, ostört med endast två grannar, och utsikt över hela staden. Stor uppvuxen trädgård och välrustat med hög komfort. Han rotade i portföljen och fick upp två exemplar av den tryckta broschyr över objektet som byrån tänkte dela ut på den officiella visningen och paret bläddrade intresserat i den medan Peter fortsatte att rota i portföljen efter nycklarna.

”Ägaren till huset har nu flyttat utomlands och det är inte var dag som ett av husen på Björkhöjden blir till salu så det här är ett alldeles unikt tillfälle som säkerligen inte kommer åter”, sa Peter, medan han låste upp dörren och öppnade den.

Stanken strömmade emot dem genom dem öppna dörren och kvinnan krökte på sina fylliga läppar och lät höra ett äcklat ljud. Peter såg skamsen ut och skyndade sig att förklara.

”Som jag sa i telefon har vi just idag fått tillträde till huset och vi har inte hunnit se till att det är fräscht och städat ännu. Ni kan ju förstås vänta tills vi haft en städfirma här om ni vill men…det är som sagt många som är intresserade av detta unika objekt.” Peters tonfall lät ana att det fanns en hel drös med andra intresserade klienter om nu lite stank skulle göra att dessa två inte längre var intresserade.

Mannen och kvinnan konfererade lågmält och mannen vände sig sedan till Peter och nickade kort mot dörren.

”Vi tittar nu”, sa han och gick före in i huset.

”Troligen är det väl någon mat som lämnats kvar eller kanske en mus som tagit sig in och dött. Inte för att det varit minsta problem med skadedjur”, skyndade sig Peter att tillägga när han såg att kvinnan ryckte till.

”Men det ligger ju nära skogen och det händer ju att möss tar sig in i hus även om de är täta och gedigna.”. För att understryka hur solitt och välbyggt just detta hus var, knackade han i den tjocka ekdörren.

De gick genom den rymliga hallen, kvinnan tog äntligen av sig solglasögonen och granskade gillande det mörkgrå klinkergolvet och de inbyggda garderoberna med skjutdörrarna av rökfärgat glas. Huset var fortfarande fullt möblerat och när kvinnan öppnade en av garderoberna såg Peter att det hängde kläder i den. Det verkade som om den förra ägaren lämnat precis allt kvar. Huset var i god ordning och förvånansvärt dammfritt även om varenda krukväxt dött och torkat till pergament. Och så var det den där fruktansvärda stanken som tycktes öka i styrka när de gick genom vardagsrummet och in i köket. En gigantisk platt-TV och en exklusiv stereoanläggning stod orörda under ett tunt dammtäcke, och på väggen ovanför den mörkgrå divansoffan hängde konst som säkert var äkta och dyrbar. ”Vilken tur att inga tjuvar varit här” tänkte Peter, det hade förstås varit en ypperlig chans för en tjuv att göra inbrott i ett tomt hus, fullt med värdefulla föremål.

 

När de kommit in i köket öppnade Peter genast kylskåpsdörren för att titta efter om det var något därinne som spred odören men kylskåpet var tomt, urskurat och avstängt, och ur det kom endast en svag doft av ajax som genast försvann i den mycket starkare stanken av förruttnelse.

Han tittade sig sökande om i köket, blicken gled över ekluckorna, kopparkrukor med tuvor av förtorkade kryddväxter och bänkskivorna av granit och fastnade sedan på en dörr i hörnet, som stod på glänt.

Peter öppnade dörren på vid gavel och visste direkt att han funnit källan till stanken. Nu var den så stark att det nästan kändes som om den var flytande och gjorde motstånd när han drog ned den i lungorna. Han tänkte vända sig om i avsky men märkte att paret ställt sig tätt bakom honom och tittade över hans axel ner i källarens mörker.

”Ska du inte gå ner?”, sa kvinnan uppfordrande, med en gnällig, krävande röst.

 

Peter stålsatte sig och trevade längs dörrfodret efter knappen till källarlampan men när han fann den och knäppte på den hände inget. Han suckade inombords, tänkte för ett ögonblick på den sköna bonusen för att styrka sig, och började sedan treva sig nedför trappan. När han kommit till trappans fot stod han stilla för ett tag och väntade på att ögonen skulle vänja sig vid mörkret. Även om det föll lite ljus från den öppna dörren överst i trappan så var det inte tillräckligt för att tränga igenom det kompakta mörkret i källaren. ”Källarfönstren måste vara övermålade eller fördragna med gardiner” tänkte han och tog ett steg framåt för att försöka hitta en annan ljuskälla.

 

Ett vått ljud hördes från något som gav vika under hans sko. Något kallt blötte igenom hans strumpa. Han hade trampat på något, något fuktigt och något som stank alldeles fruktansvärt. Peter kände hur lunchens pastagratäng rörde sig i magen, tog ytterligare några snabba kliv, kände hur det han klivit på släppte hans sko med ett sugande ljud som när man drar loss gummistöveln ur en dypöl, och trevade utefter väggen. Han kände hur sulan på hans ena sko klibbade fast vid golvet för varje steg han tog, och ryste. Han kände något som måste vara en ljusknapp och knäppte på den. Källaren dränktes i skarpt vitt ljus och för några ögonblick var han fullkomligt blind. Han stängde snabbt sina tårande ögon och höll dem stängda medan han vände sig om. Sedan öppnade han dem försiktigt, blinkade mot det starka lysrörsljuset och såg sedan ner mot golvet.

Lunchen forsade upp genom strupen och han kunde bara viljelöst gapa medan hans mage vände ut och in på sig själv.  ”Jag klev på den, den är på min sko, den är på min fot” tänkte han, yr av äckel.

”Vad är det”, ropade mannen, medan kvinnan, som tydligen sett vad Peter sett, började skrika med genomträngande, gäll röst.

”Det var den försäljningen det”, tänkte Peter, medan han spydde igen. Just nu kändes det som det minsta av hans problem.

Läst: Den Farliga Leken av Mari Jungstedt

Den farliga leken (pocket)

Den Farliga Leken av Mari Jungstedt (2011) – ♥♥♥
Bonnier Pocket

När den gotländska gymnasietjejen Jenny upptäcks av en modellagentur slungas hon in i en värld fylld av pengar, kändisfester och glamour. För den några år yngre Agnes har det inte gått lika bra. Också hon har drömt om ett liv i rampljuset, nu är hon på väg att tyna bort av svåra ätstörningar.
Men tragedin väntar också den framgångsrika Jenny. Under en fotografering på den karga gotländska halvön Furillen utsätts hennes pojkvän, modefotografen Markus, för ett brutalt mordförsök.
Jenny och Agnes är länge ovetande om att deras liv är inflätade i varandra. Men det finns någon som håller ögonen på dem. Någon som planerar att ingripa i deras öden.
Kommer Markus att överleva? Och kan han hjälpa kommissarie Knutas att hitta gärningsmannen innan det är för sent?

Jungstedts böcker är alltid välskrivna och ett nöjsamt tidsfördriv, vackra Gotlandsmiljöer som är kärleksfullt beskrivna och målande personbeskrivningar. Den här boken är inget undantag och att den innehåller en stillsam samhällskritik om hur media får friska unga flickor att svälja ett högst osunt skönhetsideal är ingen nackdel då man engagerar sig extra mycket i historien. Men slutet känns en smula hastigt påkommet, och motiven för mördaren är ganska oklara…enligt min syn på saken åtminstone. Jag hade gärna sett att man fått mer inblick i mördarens motivation, det hade lyft historien ytterligare ett snäpp. Men det är bra underhållning och jag tycker mycket om Knutas och hans kollegor. Här tycker jag faktiskt att det tillför historien något att böckerna läses i den ordning de är skrivna eftersom Jungstedt låter karaktärerna utvecklas från bok till bok.

Mycket bra underhållning som får en stark trea av mig!

Köp den här eller här!