Bokbloggsjerka 21-24 mars

 Efter en flunsa som vägrar släppa, och med en tappad ork som gjort att jag vare sig läst eller bloggat speciellt mycket, så bryter vi ihop och kommer igen med en jerka genom Annikas litteratur- och kulturblogg! Veckans fråga lyder som följer:

 

Har du sett någon pjäs eller liknande som du av en eller annan anledning tvingades att se men som du absolut inte gillade?

Om du vill får du vända på frågan för att i stället berätta om en pjäs eller liknande som alla bara MÅSTE se. 

När jag gick på gymnasiet 1988 så åkte min klass till Stockholm för att se Eugene O´Neills pjäs  Lång Dags Färd Mot Natt på Dramaten…vilken snooze-fest! Det var det tråkigaste och mest pretentiösa jag utsatt mig för. Jag satt dessutom bredvid min lärare i svenska, och fick därför lov att fingera intresse istället för att ta mig en lur. Jag minns inget av handlingen, men minns att Jarl Kulle var med. När jag googlade på detta såg jag att även Peter Stormare, Thommy Berggren och Bibi Andersson var med i den uppsättningen, och säkerligen var pjäsen välspelad…men bortkastad på mig. Jag undrar verkligen om jag hade uppskattat den mer nu än vad jag gjorde då. Googlade också på handlingen och fick upp följande:

The action covers a single day from around 8:30 am to midnight, in August 1912 at the seaside Connecticut home of the Tyrones—the semi-autobiographical representations of O’Neill himself, his older brother, and their parents at their home, Monte Cristo Cottage. One theme of the play is addiction and the resulting dysfunction of the family. All three males are alcoholics and Mary is addicted to morphine. In the play the characters conceal, blame, resent, regret, accuse and deny in an escalating cycle of conflict with occasional desperate and sincere attempts at affection, encouragement and consolation.

Ingen glad historia således.

  

Men jag tvingades också iväg med skolklassen för att se musikalen Cats (tror att det var 1987…) och den minns jag som en fest för ögonen!