Läst: Eileen av Ottessa Moshfegh

Eileen (inbunden)

Eileen av Ottessa Moshfegh (2018) – ♥♥♥+
Modernista (recex)

Det är inte mycket med julen som gör Eileen Dunlop särskilt glad. Hon är en försynt men djupt bekymrad ung kvinna fångad mellan rollen som sin alkoholiserade pappas vårdare och ett dagjobb som sekreterare på Moorehead, ett ungdomsfängelse för pojkar, fullt av sina egna vardagliga fasor. Eileen håller på att förtäras av bitterhet och självförakt, och kompenserar sina dystra dagar med perversa fantasier och drömmar om att fly till storstaden. Samtidigt fyller hon sina nätter och helger med snattande och med att förfölja en fängelsevakt vid namn Randy. När den smarta, snygga och gladlynta Rebecca Saint John dyker upp som Mooreheads nya kurator blir Eileen hänförd och lyckas inte motstå det som till en början framstår som en mirakulös, knoppande vänskap. I en Hitchcockartad vändning drar hennes tillgivenhet för Rebecca slutligen in henne i ett brott som går bortom hennes vildaste föreställningar.

Det är inte ofta man läser något som är originellt – det mesta har gjorts förut även om det fortfarande går att göra mer eller mindre bra. Eileen liknar dock inget jag läst förr. Det är en märklig berättelse i jag-form om Eileen som bor hos sin alkoholiserade pappa och blir allt bittrare. På slutet sker en vändning som jag inte såg komma och som lyfter boken. Läs den! Jag gillar stackars Eileen massor!

En stark trea.

Köp den här, här eller här.

Annonser