
De senaste åren har varit stökiga för litteraturvetaren Emma Wijkman, men när hon får ett vistelsestipendium i Norrbotten ser hon sin chans att börja om på nytt. Hon ska få bo på gården där hennes favoritförfattare Beata Skarp levde och verkade. Där ska hon äntligen skriva klart sin avhandling om Skarp, som dog under mystiska omständigheter i slutet av 90-talet. Väl på plats dras Emma in i Beata Skarps värld ännu mer än hon hade räknat med. Ju mer hon tar reda på om Skarps sista tid i livet, desto mer luckras gränsen mellan henne och författaren upp. Till slut återstår endast sanningen om Beata Skarps död – och sanningen om Emma själv.
När jag läser Skarp tänker jag några saker: Författarens kärlek till det skrivna ordet lyser så starkt! Skarp är som en mash up av Agatha Christie och Twin Peaks. Dahlgren har en helt egen röst som gör att man kan identifiera en text som hennes.
Tidigare har jag läst några noveller av författaren, samt Orkidépojken och den vackra prosan är gemensamt för dessa och för Skarp. Jag gillar också att Dahlgren kryddar texten med referenser och easter eggs till andra böcker. Skarp är en slow burn utan jump scares men det är ändå spännande och alltid välskrivet.
En fyra I betyg! Jag vill ha fler sådana här spänningsromaner av Helena Dahlgren!