Vid Bokmässan (28 september-1 oktober) släpps Anders Fagers nya roman ”För Gudinnan – En Romans” på förlaget Fria Ligan!
Fria Ligan ger ut fantastik i form av rollspel och böcker, bland annat rollspelet Mutant År Noll som är inspirationen till Fagers novellsamling Kaknäs Sista Band. Förutom För Gudinnan kommer Fria Ligan även att ge ut ”Samlade Svenska Kulter” med nytt omslag – ett måste i varje skräcknörds bokhylla. Omslagen (som är helt fantastiska) är formgivna av konstnären Axel Torvenius. Kolla gärna hans Instagram (@torvenius).
HL: I september kommer du ut med en ny roman som heter För Gudinnan och vi skulle prata om den och spelet KULT som är bakgrunden till För Gudinnan.
AF: Men på något vis kom vi att prata om Clive Barker som har en del att skaffa med För Gudinnans tematik och stil.
HL: Det var så det började. (Detta är en sammanfattning av en veckas chattande.) Tydligen var Clive Barker är en gemensam favoritförfattare! Personligen älskar jag blandningen mellan äckel och erotik som Barker är ganska ensam om att kunna åstadkomma.
AF: I mitten på 80-talet var han i alla fall ensam om det. Han var också mer chockerande då för att det var så mycket svårare att hitta riktigt knäppa grejor innan internet.
HL: Jag stötte först på Barker när jag var 15 och fick De fördömdas spel i julklapp. Jag minns de äckelerotiska bitarna om när zombiepedofilen Breer dukat upp kött till en död flicka, hennes eget kött….
AF: Får man ens ge den boken till en femtonåring? Jag var något äldre, men jag började med samma bok. Tror jag ska skylla allt på min bror.
HL: Jag minns att jag blev chockad för att Barker var så annorlunda än King eller Koontz.
AF: Ja, man var inte i Castle Rock längre. Sent åttiotal var Stephen King normen i skräckgenren och in kom Anthony Breer, den siste rakbladsätaren. Bara den karaktären. Han är död, kannibal, gillar unga tjejer, käkar rakblad, sticker en massa grejor i sitt kön OCH använder en massa rakvatten för att dölja att han luktar lik. Det var otroligt.
HL: Skräck och erotik går hand i hand i Barkers böcker. Coldheart Canyon handlar till exempel om nymfomanen Katya Lupi som håller sig evigt ung och har Hollywoods mest kända spöken som sexslavar. Sen finns det subtilare exempel. Lovecraft, som du också inspirerats mycket av skriver tämligen könlöst…
AF: ”En koppling” kan vara veckans understatement. Trots det alltid funnits gott om sexiga vampyrer och övererotiska demoner i både film och litteratur så är Barker någonting extra. Dödsskräcken och det vettlöst kåta går hand i hand. Vet hursomhelst att Barkers ogenerade sexualitet haft mycket betydelse för hur jag själv skriver.
HL: BDSM-estetiken hör till Barkers favoritteman – Cenobiterna; Tortured Souls och Infernal Parade – erotiskt men skrämmande på samma gång. I Hellraiser-serien är smärta och njutning så intimt sammankopplat att det är svårt att skilja det ena från det andra. Väldigt kittlande!
AF: Det var sexigt. Och här var Barker före sin tid. Hans värsta bondage och köttkroksperiod infaller innan Madonnas Erotica-fas då BDSM blev i alla fall någonting som de flesta hade hört talas om. Jag tror man ska se Barker och Madonna och många andras maniska dekadens på 90-talet som en reaktion på AIDS. Dels som ”vi ska fan inte sluta knulla”. Dels så är BDSM faktiskt ett sätt att ha sex utan just kroppsvätskor.
HL: Hardcore skräckerotik (”porror”) är det ingen svensk författare som skriver. Var det roligt att sätta tänderna i att skriva porror á la Barker?
AF: Det finns en hel del svenskt tantsnusk med vampyrer. Men Barker är något annat och jag är den enda jag vet i Sverige som gått ner till hakan i den soppan, utom möjligen Jenny Lundin. Hursomhelst var ambitionen aldrig att skriva renodlad porror och det tog ett tag innan jag insåg de verkliga möjligheterna med det otroligt Barker-inspirerade KULT– materialet: jag kunde göra nästan vad jag ville. För Gudinnan blev inte en ”fifty shades of köttkrok”, men det var kul att veta att möjligheten fanns där. Jag behövde aldrig tänka ” kan man göra såhär?” (Jag skrev dessutom den erotiska vampyrhistorien Evas första vecka som död för Storytel omväxlande med För Gudinnan. Det var utvecklande på många sätt.)
HL: Flera av Barkers noveller handlar om kärlek mellan människor och övernaturliga väsen/monster. I För Gudinnan skriver du om Albions demoner som parar sig med kejsare Diocletianus döttrar, som sen föder jättar. Är det en Barkerinspiration?
AF: Just det är en engelsk folksaga om hur England befolkades. Man jag har skrivit en del artöverskridande snusk tidigare som går att skylla på Barker. Han visade på att de här blandraserna Lovecraft suckar och fasar över ju måste bli till på något vis. Amfibiemänniskor? Hur går det till när de avlas? Det är klart sånt är intressant. Herr Görings Artefakt är en novell om detta. Liksom Tre veckor av lycka.
HL: För det mesta är det nog kvinnorna som äger sexualiteten hos Barker, återigen Katya Lupi som är alfa-honan (men som tillåter sig att vara den som får pisk). Hon styr män och kvinnor med järnhand. Immacolata i Weaveworld är asexuell trots att männen åtrår henne. På rak arm kommer jag inte på nån man i Barkers böcker som är dominant på samma sätt som kvinnorna är. Det skulle väl vara the Hell Priest då, fast hans njutning handlar inte om sex.
AF: Kan inte riktigt säga något vettigt här. Skulle behöva läsa om en del av de där grejorna med den vuxnare insikten att det oftast är den undergivne som dominerar i BDSM. Men jag bestämde mig för att inte läsa om Barker med vuxna ögon när jag gav mig på KULT, just för att inte tolka sönder gamla minnen.
HL: Du skriver gärna om starka och sexuella kvinnor. Också en Barkerinspiration?
AF: Snarare något jag inte tänkt på så mycket. Det kanske är så om du börjar räkna dem, men det har aldrig funnits en plan.
HL: I Books of blood finns också noveller som beskriver homosexuell kärlek, vilket jag kan tänka mig var kontroversiellt på 80-talet med AIDS-hysterin och allt…
AF: Det var det säkert, men det faktiskt tog ett tag innan jag ens la märke till homosexet i hans berättelser. Det var så mycket annat fullständigt hjärnstekande som hände i till exempel In the hills, the cities att det faktum att huvudpersonerna var bögar inte gjorde så mycket intryck. Vilket väl i och för sig är den yttersta acceptansen. I För Gudinnan finns en sekvens som är utspelar sig i New Yorks vettlöst promiskuösa gay-sjuttiotal och den är en solklar bugning till Barker. Han skulle gilla festen jag skriver om.
HL: Din Samlade Svenska Kulter är kultförklarad (:-)) och har många fans. Känns det betungande att vara kultförklarad och att fansen vill väl ha mer av samma vara? Vad tror du Kulter-fansen kommer att tycka om För Gudinnan?
AF: Jag har aldrig känt att det varit svårt ”att skriva mer” Tror jag borde haft den krisen när Svenska Kulter geniförklarades, men då var jag redan så långt inne i nästa bok att det liksom aldrig blev ett problem. Och de som gillar Kulterna kommer att älska För Gudinnan. Även de som helst vill läsa om Fredman och Cornelia och Borås för resten av livet.
HL: Barker debuterade med novellsamlingarna Books of Blood. Du debuterade också med en novellsamling. Ligger novellformatet dig varmt om hjärtat? Vari ligger största skillnaden mellan att skriva en roman eller en novell?
AF: Vet inte om novellen ”ligger mig varmt om hjärtat”, men det ju enklare att skriva 30 sidor än 300. Men givetvis så spökade (hahahaha) Barkers noveller mycket för mig när jag började skriva det som skulle bli Svenska Kulter. Det var väl vettigt att försöka plagiera det bästa som gick att hitta.
HL: Både du och Barker använder återkommande karaktärer, vilket gör novellerna ”pågående”.
AF: Vill påstå att det världsbygget kommer mycket mer från Neil Gaimans Sandman. Just det här med karaktärer som kommer och går gör Gaiman gör så fruktansvärt skickligt. Sen är mitt språk varken Gaiman eller Barker. Det är gammal amerikansk deckare.
HL: Barker är inte bara författare utan även konstnär. Han målar, illustrerar sina egna böcker, utvecklar dataspel och har formgett Tortured Souls – en serie läskiga actionfigurer . Du har ett förflutet som spelutvecklare, vilket ju är att berätta historier men på ett annat sätt än skrivandet. Är det bra för en författare att ha fler kreativa utlopp?
AF: Jag vet inte om att byta medium generellt är ”bra” för någon eller inte. Men för mig är det intressant. Jag hittar nya vinklar när jag nalkas samma sak i olika medier. Det märks att Barker har samma intresse. Väldigt mycket av hans grejer är ju just Cenobiterna sedda ur olika vinklar.
HL: Fria Ligan är ett förlag som ger ut fantastik i form av rollspel och böcker. De har gett ut en novellsamling, skriven av dig, som heter Kaknäs Sista Band och som utspelar sig i Mutant År Nolls värld. Kommer För Gudinnan att kombineras med en ny rollspelsvärld?
AF: Snarare tvärtom. För Gudinnan var tänkt att bli en bok till KULT, ett spel som Fria Ligan inte ger ut, men som ska ges ut i nyutgåva av Heimgast, ett annat förlag. Men boken växte sig större och större och bröt sig ut ur laboratoriet och tog ett eget liv. Det numera är ett fristående verk och hör hemma hos Fria Ligan som har den ganska behagliga ambitionen att ge ut det bästa. Som mig och Simon Stålenhag.
Sedan bör det sägas till er som är skeptiska till att man ”skriver i världar”: Tristan och Isolde är också en historia som utspelar sig ”i en värld”. Liksom Sopranos eller Kalle Anka. Reglerna finns där. Sen är frågan vad författaren gör utifrån det.
HL: KULT kom 1991 och skapade sådan panik att det togs bort från leksaksaffärernas hyllor och rollspel blev en fara för ungdomen, precis som hårdrock på 90-talet (jag minns hur Siewert Öholm förfasade sig över WASP) och spel som GTA på 2000-talet.
AF: Siewert gillade inte KULT heller. Den svenska moralpanikens fader.
HL: Det var mycket han inte gillade. Berätta lite om KULT och varför det ansågs så farligt?
AF: KULT var ett svenskproducerat nattsvart skräckrollspel som utspelade sig i ett väldigt köttkrokigt och Barker-inspirerat universum. Regelboken började ”Vi lever i en värld där solen har gått ner” och sen gick det utför. I eftertankens bleka sken så var det givetvis vanvett av Äventyrsspel att ge ut ett spel som hade kapitel om ”drogmissbruk” och ”sexualmagi” i leksaksaffärer. Jag har frågat några av de inblandade ”hur fan tänkte ni?” Och svaret har varit: ”eh? Tänkte?”
KULT blev hur som helst en internationell framgång och var jämte rollspelet Vampire The Masquerade början på rollspelskulturens medelålder där man började lajva och nalkas samtidskommentar och mer vuxna problem.
HL: Vampire The Masquerade är ett av mina favoritspel. Spelar det fortfarande ibland. Skitball vampyrvärld med alla klaner av vampyrtyper med olika krafter och personligheter.
AF: Sinnessjukt inflytelserikt spel. Det har bland annat Twilight, True Blood och Underworld på sitt samvete. Jag kommer snart att skriva för det också. Ni hörde det först här.
HL: Spännande!! Vilken var din favoritklan? Jag gillade Tremere…shady bastards!!
AF: De galna Malkaverna eller givetvis de dekadenta och konstälskade Toreador.
HL: Vad är det som fortfarande lockar spelare till Mutants och KULTs världar?
AF: Det postapokalyptiska Mutant har åldrats med charm och värdighet och är faktiskt väldigt lätt att tycka om. Mad Max, röda stugor och muterade älgar. Hur kan det bli tråkigt? KULT är mer den där intressanta emobruden du kände på gymnasiet som nu har blivit 35 och precis som med henne är det en hel del saker med KULT som var spännande och förbjudna när man var 19 men som är direkt plågsamma när man är 35. En del av mitt jobb har varit att hitta eller restaurera KULTs ”anda”. Och fatta vad som fortfarande svänger. Och det finns massor intressanta saker med KULT när man skalar bort det värsta gothtramset. Staden Metropolis, till exempel. Alla städers moder som förbinder alla städer på jorden med varandra. En helt fantastisk idé.
HL: Om vi pratar skräck och olika medier – jag tycker att Lovecraft i musik motsvaras av gotiska munkkörer, Stephen King är enkel rock i stil med Ramones, Clive Barker nån slags alternativ musik med blandning av harmoni och dissonans…typ Våroffer. Vilken typ av musik är För Gudinnan?
AF: Är inte Stephen King Bruce Springsteen? Ramones skriver inte så långa böcker. För Gudinnan är givetvis Bowie och Iggy i Berlin. Höga och galna och ingenting är omöjligt. Sen är den Clash och Prodigy för att boken utspelas i London Och elegant goth: Banshees och Nick Cave; jazz att dansa till; noise-experiment och maskinljud. Sen har Eminem en liten roll.
HL: Mina största Barkerfavvos är Books of Blood och Coldheart Canyon, som nog är den mest normala skräck som Barker skrivit. Jag gillar däremot inte alls när Barker seglar ut i fantasy som i Imajica. Vad har du för favoriter i hans fatabur och varför?
AF: Jag tycker bäst om Books of Blood och några av de tidigare romanerna. De är sexiga, visionära och har ett makalöst driv. Sedan drar det iväg för mycket åt nån slags fantasy som jag inte heller gillar. Även om jag tyckte Weaveworld var jättebra. Coldheart Canyon tyckte jag också om, men den kändes lite som ”Clive Barker skriver Clive Barker”. Att han återbesökte en gammal stil. Tror han varken är den första eller sista konstnären att återbesöka sig själv. Jag kommer säkert dit själv en vacker dag. Fredmans återkomst.
HL: Jag läste Jag såg henne idag i receptionen som den första Fagerbok jag nånsin konsumerade och jag fattade ingenting. Sen läste jag Samlade Svenska Kulter och då fattade jag allting! Borde det finnas en manual till hur man läser dina böcker?
AF: Jag har hört folk säga det motsatta. Att Jag såg henne idag i receptionen och En man av stil och smak är lättare att förstå som sammanhängande verk och de blir vansinniga när de sen inser att jag bara hunnit en tredjedel på den sista delen Krig! Barn! Kanske kommer de alla de tre ges ut som en bok till sist.
HL: I Samlade svenska kulter finns det noveller som är så väldigt väsensskilda – någon som i princip bara består av dialog, någon som utspelar sig i det ”allvetande perspektivet” och så novellerna som hör ihop som en del av din myt-värld. Är det viktigt för dig att testa nya sätt att skriva? Kanske för att du själv undervisar i skrivande?
AF: Jag försöker hela tiden hitta nya infallsvinklar på hur man skriver en text. Det kanske inte nödvändigtvis märks i slutresultatet, även om det för mig var en annorlunda upplevelse att skriva det ena eller andra. Vet inte om det har med mitt lärande att göra men jag tycker det bra att ställa till det för hjärnan. Annars blir man lat.
HL: En sista fråga. Att välja namn på sina karaktärer är viktigt eftersom det speglar deras identitet och personlighet. Fredman är ett bra namn tycker jag, man får vibbar från Bellmans tidsepok vilket passar bra eftersom han är hundratals år gammal.
AF: Han är själv väl medveten om detta. Och har sagt ungefär ”jag var inte det fyllot.”
HL: I För Gudinnan finns karaktärerna Tiphany Reeder och Tipper, samt Frisören (vilket är rätt Barkerskt då han döper karaktärer till Rucklaren eller The Hell Priest, inga namn). Hur valde du dessa namn? Betyder de nåt mer än bara namn?
AF: Jag önskar att vi kunde skiljas i samförstånd, Men Tiphany Reeder kommer rakt ur KULT-mytologin så där hade jag inte så mycket att säga till om. Samma sak med Tipper (som egentligen heter Tiphareth och avskyr att kallas för ”Tippan”). Jag valde nog inte namnen så mycket som att jag valde de personerna när jag började planera vad jag skulle skriva. Jag skulle skriva en köttkrokig gotisk skräckroman. Och jag bestämde mig för att den skulle vara romantisk. Gärna om något romantiskt som folk sällan skriver romantiska saker om. Efter en lång funderare så kom jag fram till att jag nog aldrig läst om två äldre kvinnor som grälar om en yngre man. Gubbsjuka gubbar dräller det av, men det finns få historier om äldre kvinnor som raggar i lägre åldersgrupper med någon större värdighet. Så jag ville pröva att skriva det. Se om det blev någon skillnad när det var två äldre kvinnor (skildrade av en man) som slogs om en ung hunk. Så det här blir en jättelång harang där jag egentligen försökte att inte svara på din fråga. Tiphany Reeder är Tiphareths främsta tjänare. Frisören heter Jonny Rio. I alla fall på den tiden han är känd popstjärna.
HL: För Gudinnan kommer alltså i september, lagom till Bokmässan i Göteborg. Jag kommer förstås förbi Skrivakademins monter F0162 för att få mig ett signerat ex. Må svensk Porror bli det nya svarta!!
AF: Svensk porror ska bli det nya Minecraft. Och kom gärna förbi på Bokmässan., Fria Ligan kommer att ha något glammigt spektakel för att fira boken. Återkommer om detaljer.
Tack herr Fager för en veckas intressant chattande!
Foto: Anna-Lee Jansén
Läsa & Lyssna 