Novell – Faderskärlek

För den som vill läsa – här kommer en novell!

Faderskärlek
Av
Helen Lindholm

Greta tittade med avund på godsägarens dotter. Margarethe Stierne hade på sig en vacker vit spetsklänning, svarta välputsade lackskor och ett blått band var knutet om det svarta håret. Hon var så vacker där hon gick bredvid sin far, godsägare Axel Stierne, som höll henne om axlarna med ett fast grepp. Godsägaren hade kommit för att inspektera den nya stallbyggnaden som höll på att byggas, och han hade tagit med sig sin dotter.
”Hon såg ut att behöva komma ut lite”, tänkte Greta och såg på den bleka uppenbarelsen, som var nästan lika vit i hyn som den vackra klänningen hon hade på sig. De var nog ungefär jämngamla, Greta och hon, och Greta kunde inte tänka sig två flickor som såg mer olika ut. Gretas bara ben var smutsiga och fläckade av blåmärken hon fått när hon lekt för vilt med sina småbröder. Håret var flätat i två flätor som varit prydliga på morgonen när mor gjort dem, men som nu spretade åt alla håll av testar som smitit ur flätornas grepp. Klänningen ståtade med gräs- och jordfläckar och Greta visste att hon skulle få skäll av mor för att hon inte varit mer aktsam om den. Greta skämdes lite, hon visste att det var mödosamt för mor att tvätta kläder på klappbryggan i älven och hon hade tänkt vara försiktigare men hon hade glömt sig i lekens trollgrepp. Kort sagt – Greta såg ut som en typisk 10-åring medan Margarethe Stierne såg ut som en liten vuxen där hon gick i sin klänning och med frisyren oklanderligt lagd över axlarna. Det enda som vittnade om att godsägarens dotter fortfarande var ett barn var den trasdocka som hon bar i ett hårt grepp under armen.

Greta släppte Margarethe med blicken och såg istället på Axel Stierne. Hon kunde inte låta bli att rysa vid anblicken av hans plufsiga ansikte, med ett par utstående, blaskblå ögon vars blick hon hört gärna föll på unga flickor som hon själv. Mor hade varnat Greta. ”Håll dig undan från godsägaren, Greta. Han tycker om unga flickor förstår du. Akta dig för honom”, hade mor sagt och Greta hade lovat att göra så. Hon förstod inte riktigt varför mor var så orolig, eller vad hon menade med att godsägaren ”tyckte om” småflickor men när hon såg hur allvarlig mor var så fortstod hon ända att det var allvar. Hon tyckte förresten inte alls om Axel Stierne, han var obehaglig på ett sätt som Greta inte kunde sätta ord på. Hans uppenbarelse fick det att krypa i kroppen på henne utan att hon kunde förklara varför.
Nu föll hans blick på Greta, där hon stod i dörren till stallbyggnaden med fars hammare i handen. Hans blick for som slickande tungor över hennes kropp och hon såg hur hans grårosa tunga snabbt sköt ut som en snigel och vätte de tunna läpparna, snabbt som hos en orm eller ödla. Axel Stierne fångade sedan Gretas blick och log mot henne, ett leende som var menat att vara gemytligt och förbindligt men som fick Gretas blod att isas. Nu var godsägaren och hans dotter strax framme vid stallet och Greta backade ofrivilligt, in i byggnadens halvmörker.
Godsägaren stannade framför Greta, höjde den feta högerhanden och fattade om Gretas haka, höjde den så att deras blickar åter möttes.
”Nämen, vad gör en sådan här söt liten flicka på ett smutsigt stallbygge då? Vad heter du, lilla vän?”
Greta harklade sig och skulle precis svara när hennes fars röst hördes, vass som ett piskrapp.
”Greta! Stör inte herrn. Kom genast hit!” Greta vred sig loss ur godsägarens grepp och skyndade bort mot sin far, som kom mot henne med snabba steg ur stallets dunkel. Han fattade ett hårt tag om hennes arm och sköt in henne bakom sig innan han vände sig mot Axel Stierne. Greta kände att det hårda greppet inte berodde på att far var arg på henne, det kändes snarare som om han ville försäkra sig om att hon kom utom synhåll för Stierne och hon kände sig med ens så lättad att hon kunnat sjunga av glädje.
”Ursäkta min dotter, hon fick följa med som hjälpreda till bygget idag. Jag ska inte ta med henne fler gånger, hon går bara i vägen.” Fars röst var stadig och hade inte det servila tonfall som Greta hade hört att många fick när de skulle tala med godsägaren. Hon beundrade sin far för det – far var inte rädd för någon.
”Det gör inget alls, Rask, det är bara roligt med lite liv och rörelse på gården. Margarethe är så ensam, har bara sin lilla pappa som sällskap. Din söta dotter får givetvis gärna följa med. Hon kanske vill komma upp till huset och leka med Margarethe?”
Greta ryste vid blotta tanken av att följa med Stierne till hans hus. Far ursäktade sig och sa att det tyvärr inte gick, Greta var genast tvungen att gå hem för att hjälpa sin mor med tvätten och Greta slank snabbt iväg, efter att ha nigit för godsägaren och hans bleka dotter. När hon hunnit halvvägs över gårdsplanen såg hon tillbaka. Stierne talade med far men följde ännu Greta med blicken. Även hans dotter såg efter Greta fast med ett annat uttryck i ögonen än den lystnad som hennes far hade i blicken. Margarethe såg ledsen ut. Ledsen och oändligt ensam.

Den kvällen kunde Greta höra hur far lågt berättade för mor om det intresse som godsägaren visat deras dotter. Det var inte meningen att hon skulle höra, det förstod hon, men stugan var så liten att det inte var mycket som kunde hållas hemligt mellan dess fyra väggar. Mors röst fick en gäll ton som Greta inte alls tyckte om och innan Greta somnade kunde hon för sin inre syn se godsägarens lystna blick som for över hennes kropp. Hon sov mycket illa den natten.

Greta och mor var ute i potatislandet när grannfrun kom springande på eftermiddagen nästa dag. Hon viftade med armarna och ropade på långt håll. Greta och hennes mor bytte en snabb, road, blick. Grannfrun var mycket förtjust i skvaller och brukade ivrigt föra vidare allt hon fick höra. Mor var lite irriterad över att grannfrun verkade tycka att vardagssysslorna inte alls var lika viktiga som att föra vidare mer eller mindre sanna rykten till hela grannskapet men Greta visste att hon i hemlighet var road av skvallerstunderna trots att hon klagade över att grannfrun gjorde att hon kom efter med sina göromål. Nu gick de grannfrun till mötes, hennes kondition var inte den allra bästa och när de sammanstrålade framför stugtrappan så var grannfrun först tvungen att hämta andan innan hon alls kunde säga något.
”Margarethe Stierne har gjort av med sig! Hon kastade sig i älven igår kväll. Stackars lilla tös. Har ni hört på maken. Herr Stierne är alldeles ifrån sig.” Gretas mamma ojade sig och tillsammans konstaterade de två kvinnorna att det då minsann både var synd och skam att göra sig till självspilling när man hade det så bra som lilla fröken Stierne. Greta mindes den finklädda flickan och blicken hon gett Greta, blicken som varit full av sorg och ensamhet. Jo, hon kunde mycket vät tänka sig att Margarethe slängt sig i älven. Om man hade den blicken i ögonen så ville man inte leva längre.

Mor berättade nyheten för far när han kom hem från stallbygget den aftonen, men det visade sig att han redan hört om händelsen. Många skvallrande tungor hade fört vidare den tragiska historien och far kunde rapportera att herr Stierne hade spärrat in sig i sina fina gemak, alldeles förtvivlad av sorg och saknad.
”Lilla flickstackare. Fast det är inte så konstigt, om ryktena talar sanning så kan hon inte haft det så roligt sedan hennes mor dog.”, sa far och ruskade på huvudet. ”Schhh”, väste mor med en nickning åt Gretas håll.
Greta låg vaken länge den kvällen och grunnade på vad som skulle kunna göra en fin godsägardotter så förtvivlad att hon inte längre ville leva. Hon kunde inte komma på något och hennes far såg då ut att älska henne och ta väl hand om henne. Gretas tankar stördes med ens av ett lågt rasslande ljud. Hon lyssnade spänt. Där var det igen. Det kom från fönstret. Någon kastade småsten eller grus på fönstret. Greta reste sig snabbt innan far och mor vaknade, även om de vanligtvis sov mycket tungt, utmattade som de var efter en hård arbetsdag. Hon skyndade fram emot rutan och tittade ut. I månskenet kunde hon tydligt se den som kastat gruset. Det var en liten vitklädd flicka med mörkt hår. Vatten droppade från hennes genomblöta klänning och håret låg klistrat av väta runt hennes ansikte. Det var Margarethe Stierne som stod där. Margarethe som var död.
Konstigt nog blev inte Greta rädd när hon såg den likbleka gestalten som stod utanför fönstret. Det fanns inget skrämmande över den, bara ett vemod som gjorde att det sved i Gretas hjärta av medlidande. Margarethes blick fann Gretas och de båda flickorna såg på varandra genom glasrutan. Greta kunde höra den andras röst så tydligt som om hon verkligen talat men det var bara hon som kunde höra vad Margarethe sa.
”Jag kommer för att varna dig”, sa Margarethe. ”Han kommer att skicka efter dig. Och när han gör det kommer allt att vara slut.”
”Vad menar du”, tänkte Greta till svar. ”Jag förstår inte.”
”Min far. Han kommer att ersätta mig med dig, nu när jag lyckades fly. Men jag kommer att hjälpa dig. Han kommer inte att få lov att göra ännu en flicka illa.” Margarethes röst förändrades, mörknade, och Greta kunde höra vreden ersätta vemodet. Margarethes ansikte förändrades med vreden, hennes blå ögon blev stora och svarta, och munnen förvreds i en grimas som blottade de vita tänderna. De syntes nu onaturligt spetsiga och vassa bakom de mörkröda läpparna. Händerna knöts hårdare om trasdockan som hon fortfarande hade med sig.
Bakom Greta rörde sig mor i sömnen och Greta kastade en nervös blick över axeln, orolig över att bli påkommen uppe när det var meningen att hon skulle sova. När hon åter tittade ut genom fönstret var Margarethe borta.

Budet kom redan nästa dag. Godsägaren ville att Greta skulle inställa sig hos honom genast, han behövde hjälp med att ordna med Margarethes begravning och övriga sysslor som följde i spåren efter ett dödsfall, och eftersom Greta var så stor nu så borde hon kunna vara honom tillhanda. Mors läppar kneps ihop så hårt att de vitnade när springpojken kom med beskedet, men det fanns inget annat att göra än att lyda – Axel Stierne ägde deras stuga, betalade fars lön, delade ut säden som de sådde, stod för maten de åt och utan godsägarens välsignelse stod de på bar backe. Mor grät när hon packade ett knyte åt Greta. Det innehöll hennes andra klänning och ett bröd. Mycket mer än så fanns inte att packa.
Greta följde springpojken tillbaka mot godset. Han sa inget men hon såg att han flera gånger sneglade på henne med något som såg ut som medkänsla i blicken. Hon tänkte på vad Margarethe sagt, att hennes far vill ersätta Margarethe med Greta nu när Margarethe lyckats fly. Men ersätta henne i vilket syfte? Hon var ju bara tio år och kunde inte så mycket än. Visst höll hennes mor på att lära henne ta hand om ett hushåll men hon var ingalunda färdiglärd. Det måste finnas fullt av pigor på godset som kunde mycket mer än hon. Ville godsägaren ha en ny dotter att ta hand om? Varför valde han då dottern till en fattig backstugebonde? Och de kände ju inte ens varandra, godsägaren och hon, hur kunde han veta att hon var en god ersättare till den dottern han mist? Greta mindes blickarna han gett henne dagen före, hur de löpt utefter hennes kropp och någonstans i sitt tioåriga medvetande varseblev hon hur en vuxnare röst viskade. ”Du vet. Du vet mycket väl vad han vill ha dig till.” Hon fortsatte att gå efter springpojken, med tunga steg som om hon skulle gå till galgbacken snarare än till sitt nya arbete som godsägarens hjälpreda.

En piga hade tagit emot Greta och visat henne till ett rum på tredje våningen. Rummet var stort och vackert, det vackraste rum Greta någonsin varit i, men hon skulle med glädje ha bytt ut all grannlåt mot att få vara hemma i den välkända, trygga stugan igen. Väggarna var täckta av en blommig tapet, sängen överdådigt stor och bäddad med finaste linne och det fanns till och med ett slags sminkbord med en enorm spegel på väggen ovanför. Greta kunde se sig själv i spegelns glas. Hon såg livrädd ut, och fullkomligt malplacerad med sin slitna klänning i det vackra rummet. Pigan hade pekat på en ljusblå volangklänning, som låg på sängen, och förklarat att Greta skulle byta om och kamma håret. Sedan skulle hon vänta på vidare instruktioner. Greta nickade att hon förstått och pigan vände sig för att gå men hejdade sig.
”Husbond är… Han är…” Tårar hade stigit upp i pigans ögon och hon såg på Greta med medlidande. ”Försök att slappna av. Det är över snabbt. Och det är alltid värst första gången.” Pigan skyndade sig ut och stängde dörren efter sig.
Greta såg sig villrådigt omkring i det vackra rummet. Hon gick fram till sängen, tog upp den ljusblå klänningen och såg på den – det var utan tvivel det vackraste plagg hon någonsin sett men glädjen över att få prova det grumlades av ovissheten om vad som skulle komma efter det att hon klätt sig och kammat håret. Men inom sig visste hon. Hon kanske bara var tio år men hon var uppvuxen med djur och i en stuga där enskildhet och privatliv var företeelser som var okända – hon hade hört mor och far i sängen många gånger och sett djuren para sig också. När godsägaren hade glott på henne hade hon kunnat förnimma den där känslan av brunst som djuren utsöndrade när det var dags för dem att para sig. Godsägaren var sjuk. Det var inte normalt att vilja ha en tio-åring till sig i sängen, det förstod hon…och nu förstod hon vad Margarethe menat med det hon sagt inatt utanför fönstret. Och hon förstod också varför Margarethe kastat sig i älven. Men vad kunde hon göra? Om inte Greta gjorde som godsägaren befallde så kanske mor och far fick gå från gård och grund? Han hade all makten, hon hade ingenting mer än allas ömkan.
Greta bet beslutsamt ihop tänderna och krängde av sig sin egna sjaskiga klänning och drog den ljusblå över huvudet. Hon skulle stå ut med vad än godsägaren tänkte utsätta henne för. Hon skulle ta sig genom det, för mors och fars skull. Och hon tänkte inte gråta.

Greta satt färdigklädd och nykammad på sängkanten och stirrade i väggen, väntade på det som skulle komma. Dagen hade gått, en piga hade kommit med en lunchbricka men Greta hade inte kunnat äta trots att det var fin mat hon erbjöds, vitt vetebröd med ett tjockt lager riktigt smör och ordentligt med sovel på brödet. Brödet stod nu på brickan och torkade, det var slöseri med mat men hon kunde inte få ner en bit. Varje gång steg närmade sig dörren till det rum hon satt i så stelnade hon till men godsägaren hade inte dykt upp. Nu hade det börjat skymma och det blev allt dunklare i rummet.

Släpande steg närmade sig i korridoren utanför och hon höll andan. Den här gången sköt en stöt av ångest genom magen när någon tryckte ned dörrhandtaget och öppnade dörren. En stor skugga stod på tröskeln och Greta kunde känna hur en odör av svett slå emot henne. Tunga andetag hördes och en röst sa ”Nämen, söta du, inte ska du sitta här i mörkret. IDA!!”, ropade Axel Stierne och det dröjde bara några sekunder innan pigan kom springande. ”Ja, husbond?”. Stiernes röst var irriterad. ”Flickebarnet sitter ju här i mörkret. Se till att tända ljus och att tända i spisen så jag kan se något.”
Pigan skyndade sig in, pysslade med eldstål och tänkte en brasa och sedan de ljus som fanns i rummet. Ett varmt, trevligt sken lyste nu upp rummet men Greta hade önskat att det fortfarande var mörkt. Nu kunde hon se godsägaren, hans feta ansikte var svettblankt och han hade endast på sig ett slags rock som han knutit i midjan med ett tygskärp. Han såg på henne med ohöljt begär och märkte knappt när pigan lämnade dem med en snabb nigning. Han satte sig på sängkanten bredvid henne och klappade henne på knäet. Handen brände mot den nakna huden och när han klappat klart så låg handen kvar på knäet, klämde lätt.
”Jag är så glad att du kom hit idag. Jag har förlorat min lilla flicka, jag är alldeles ensam. En sådan tur att du kom för att hjälpa mig genom sorgen. Vad heter du, lilla vän?” Handen klämde, drog sig en liten smula uppåt låret. Greta harklade sig innan hon mumlade ”Greta” som svar på godsägarens fråga.
”Greta? Nämen, det är ju nästan detsamma som Margarethe! Var det inte det jag visste, att du var alldeles rätt flicka att fylla hennes plats!” Nu var Greta säker på att handen dragit sig längre upp på låret och hon knep ihop benen med all sin kraft. Det här var så fel.
”Margarethe var så duktig på att göra mig glad ser du, lilla Greta. Hennes mor dog för många år sedan och jag blev så ensam. Margarethe tröstade mig och tog sin mors plats. Kan du trösta mig nu, lilla Greta?”
Godsägaren andades tyngre och handen sökte sig nu målmedvetet in under klänningens kjol. Greta klämde ihop låren men en undernärd tioåring var totalt underlägsen en fet och välfödd vuxen man. Låren delade sig som vatten av handens kraft och hon kände hur fingrar rörde vid hennes hemligaste delar. Greta flämtade till och försökte vrida sig undan men han var för stark, grabbade tag i hennes arm och höll henne stilla medan han petade och utforskade. Tårar av vanmakt, ilska och skräck rann över de magra barnakinderna. Godsägaren flåsade högre och lutade sig över henne, som om han tänkte lägga sig över henne. ”Han kan inte lägga sig på mig, jag dör, han är så fet, han krossar mig”, tänkte Greta skräckslaget och öppnade munnen för att skrika, trots att hon var säker på att ingen skulle komma till hennes undsättning. Då hördes ett högt bultande på dörren. Godsägaren stelnade till och skrek sedan ”Försvinn”! Bultandet hördes igen, så starkt var det att dörren skakade i sin karm. Axel Stierne drog bort handen och gick rasande mot dörren. Han ryckte upp den, redo att skrika åt den som vågat avbryta honom men tystnade och stirrade häpet på gestalten på tröskeln.
En liten figur stod där i mörkret. Skenet från de levande ljusen förmådde bara lysa upp den så pass att man kunde se att den var klädd i en vit klänning och hade långt mörkt hår som slingade sig i våta testar utmed axlarna. Hela gestalten var dyblöt, det droppade från dess kläder ner på golvet i korridoren och det hade redan bildats en pöl runt fötterna, som var iförda blanka, svarta lackskor. Figuren tog ett steg fram och Axel Stierna backade in i rummet igen, flämtande av chock. Greta såg nu. Det var Margarethe Stierne som stod där. Hennes far backade tills han nådde väggen och inte kom längre. Skärpknuten, som höll ihop rocken han bar, hade lossnat. Den feta magen hängde ner över hans kön, som fortfarande var erigerat och pekade ut i rockens glipa. Greta ville kräkas när hon såg godsägarens motbjudande nakenhet, men vände istället bort blicken och följde Margarethes långsamma steg över golvet. Margarethes blick var oavvänt fäst på faderns ansikte.
”Har du saknat mig, far?” Margarethes röst hade en märkligt väsande ton, som om en orm plötsligt kunnat tala. ”Nu är jag här, far. Nu behöver du inte sakna mig mer.” Margarethe ställde sig så nära sin far att hon nästan nuddade vid hans gigantiska kalaskula. Han såg ner på sin dotter. ”Margarethe…du är ju död. Du ska inte finnas…försvinn…”. Greta såg hur hans ögon vidgades i skräck när dotterns ansikte förvandlades, på samma sätt som det gjort när Margarethe besökt Greta. Ögonen blev stora, svarta hål, läpparna sträcktes över munnen som nu var ett gapande hål kantat med sylvassa tänder. ”Du får inte förstöra fler flickor”, väste varelsen. Hon sköt fram handen, med fingrar som var omöjligt långa och hade vassa, krokiga naglar, och grabbade tag i faderns kön. Sedan ryckte hon till. Greta såg hur Axel Stiernes ansikte blev lika blekt som ansiktet hos hans dotters gengångare. Sen skrek han. Dottern höjde triumferande handen. Däri låg faderns kön, patetiskt litet och slappt, bortslitet från hans kropp med ett enda ryck. Hon kastade in de blodiga slamsorna i brasan där de genast började fräsa av hettan. Godsägarens skrik var så högt och gällt att det kunnat spräcka glas. Endast avbrutet av korta avbrott för att hämta luft fortsatte skriket. Greta hörde hur springande steg närmade sig. Pigan Ida och en dräng stod plötsligt i dörren. Pigan skrek själv till när hon såg den vita, genomblöta gestalten, och hon kastade sig om halsen på drängen som inte såg ut att tro sina ögon.
Margarethe vände sin svarta blick mot Greta som fortfarande satt på sängen. När flickornas ögon möttes såg Margarethe ut som sig själv igen och hon log mot Greta. ”Var inte rädd”, sa hon i Gretas huvud. ”Jag tar med honom nu. Han kan inte göra oss något ont mer.” Sedan vände hon sig åter mot sin far, de svarta ögonen och de vassa tänderna var tillbaka och hon grep om honom med sina långa armar, slingade dem om honom och knuffade honom mot fönstret. Fönsterglaset klirrade när Margarethe kastade sig och sin far genom det. En blöt duns hördes och Axel Stiernes falsettskrik tystnade plötsligt. Allt var så tyst. Pigan, drängen och Greta ryckte till när ett högt poppande bröt tystnaden. Det kom från brasan. En av Axel Stiernas testiklar hade exploderat av hettan. Drängen stirrade klentroget på slamsorna som stänkt över golvet, böjde sig sedan fram och kräktes på den fina mattan.

Greta låg nedbäddad i sin egen säng. Tankarna snurrade i huvudet. Länsman hade förhört henne, pigan och drängen och alla hade de lämnat samma vittnesmål. Margarethe Stierne hade kommit tillbaka från de döda och dödat sin far. En far som just stått i begrepp att förgripa sig på en tioåring. Nu när godsägaren var död så vågade gårdens tjänstefolk vittna om att Axel Stierne utnyttjat sin dotter från det att hennes mor dog till den dagen då flickan tagit sitt eget liv. Hennes mor hade dött när Margarethe var fem år. Ingen hade vågat berätta eller protestera. Länsman hade skakat på huvudet och sagt att den här historien nog var bäst att låta bero. Sedan hade han skickat efter Gretas föräldrar och låtit henne gå hem. Nu låg hon här, trygg och säker i sitt eget hem. Greta tänkte på Margarethe. Hur hon måste ha haft det. Tankarna avbröts av ett ljud. Någon kastade grus eller småsten på rutan. Greta skyndade sig upp. Hon visste vem det var. Margarethe stod utanför, och hon såg glad ut. Hennes vackra klänning var torr och håret föll i fina lockar utefter ryggen. ”Tack”, tänkte Greta. ”Tack för hjälpen”. Margarethe log. ”Jag tänkte bara säga farväl”, tänkte hon och höll upp trasdockan. ”Jag behöver inte Lisa längre. Jag hade henne till tröst men nu får jag träffa mor och då vill jag ge henne till dig. Om du behöver mig så berätta för Lisa så kommer jag.” Greta nickade. De två flickorna såg på varandra genom fönsterglaset, log mot varandra. Sedan började Margarethe tona bort, försvinna som en puff dimma en solig morgon. När hon var helt borta kunde Greta se att dockan låg kvar på marken där Margarethe just stått. Hon kastade en vaksam blick på sina föräldrar innan hon slank ut och hämtade den. Sedan lade hon sig i sängen igen, kramade dockan hårt. Hon somnade genast.

Annonser

2 kommentarer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s