Skriva: Prologen till Avund – var min lektör!!

Hejsan på er, alla skrivande och läsande vänner! Jag knåpar just nu på en bok som har arbetsnamnet Avund…och prologen känns hyfsat färdig. Eftersom det kostar pengar att anlita en lektör så tänkte jag utnyttja er som bollplank – det vore jättesnällt ifall ni läser och sen ger mig konstruktiv kritik på texten. Vill man läsa mer, blir man nyfiken? Språk, gestaltning…åsikter är välkomna! Lite läskigt är det så – please – be gentle with me!!

PROLOG:

Mäklaren Peter Cederlöf sköt upp sina solglasögon i pannan och tittade irriterat längs med vägen som ledde upp mot huset där han väntade. De hade bestämt träff klockan fem och nu var klockan tjugo över och ingen hade dykt upp eller ringt honom för att be om ursäkt eller underrätta honom om en jävligt god orsak till förseningen. Tid var pengar, fattade inte folk det? Han var dessutom spänd inför visningen av det här objektet, en fin, välrustad sekelskiftesvilla på Björkhöjden, sådana hus lämnades inte för försäljning varje dag direkt och det hade redan ringt rätt många välbeställda, seriösa köpare. Paret han nu väntade på var nåt slags IT-människor som skurit guld med täljkniv när de sålt sin verksamhet, hemsidor eller sökmotorer eller vad tusan det var, precis innan botten gick ur marknaden och IT-aktier inte ens var lika mycket värda som dasspapper. Nu ville de flytta hem från Stockholm och de hade erbjudit Peter en rejäl rakt-ner-i-fickan-bonus om de fick se huset före den egentliga visningen och han hade en känsla av att den där planerade visningen lika gärna kunde ställas in. Han hade redan börjat kolla på en fet Mauritiusresa till vintern. Thailand var för Svenssons.

Det här objektet var lite speciellt ur en annan synvinkel också, den nuvarande ägaren hade inte bott här på nästan två månader men lämnat särskilda direktiv till mäklarbyrån att huset inte fick säljas före den sista augusti, trots att det bara stått tomt under tiden. Peter fnös vid tanken på huset som bara stått och kostat pengar i flera månader, men det var klart…vissa hade förstås stålar att gödsla med.

Huset var inte heller urstädat och eftersom ingen haft tillträde till det förrän idag så visste han inte riktigt i vilket skick allt befann sig. Till den riktiga visningen skulle förstås mäklarfirman hinna ordna med städning och ansning av trädgården, som nu såg bedrövlig ut med oklippt gräsmatta som borde slås med lie, och ogräs överallt. Troligtvis var det inga problem, lite dammigt och ovädrat, men eftersom spekulanterna varit så ivriga hade han ändå gått med på att visa huset i befintligt skick. Lite synd förstås, en välgjord housestyling innan en visning kunde innebära en skillnad i pris på flera hundratusen kronor, om man hade tur och lyckades få flera intresserade på kroken så det blev budgivning. Han hade flera gånger ruskat på huvudet åt naiva kunder som koncentrerat sig mer på att titta på förekomst av snittblommor och doftljus än på att förhöra sig om skicket på dräneringen eller krypvinden men…det var inte han som satte spelreglerna men han satte en ära i att spela så skickligt som möjligt. Det fanns andra metoder nuförtiden än att baka kanelbullar inför husvisningarna, men egentligen var det samma sak.

 

Irriterad kastade han ännu en blick på klockan och önskade samtidigt att han hade rollat på sig ännu ett lager deodorant…under armarna hade svetten börjat rinna och han kände sig allt annat än fräsch. Värmen hade varit nästan tropisk den senaste tiden och man kunde knappast tro att man befann sig i Sverige. Problemet var att man i hans yrke förväntades följa en viss klädkod, det gick inte an att komma till arbetet i t-shirts och shorts, och även om kavajerna var av lättare tyg än de som han använde vintertid var det ändå svettigt. Det kostade att ligga på topp, ingen ville köpa dyra villor av någon som såg ut som en slashas.

 

Nu svängde en guldfärgad Lexus upp på vägen nedanför huset och Peter rättade automatiskt till slipsknuten, skruvade genast på tusenwattsleendet och vinkade ivrigt. Mannen som körde parkerade slarvigt på vändplanen, som huset låg vid, stegade sedan ur bilen och tog av sig sina gigantiska solglasögon. Han tittade inte åt Peters håll men granskade gillande huset och rundade sedan bilen för att öppna bildörren åt sin fru, som inte rört en fena för att göra det själv. Peter granskade paret när de gick uppför den skifferbelagda gången mot huset. Mannen var lång och magerlagd, bar lågskurna designerjeans, som visade överkanten av kalsongresåren, och en sliten vintage-t-shirt med Rolling Stones klassiska tung-logga på. Säkert hade den köpts färdigsliten i en fashionabel butik och kostat hiskeliga summor. Han hade mörkt, halvlångt hår som kammats tillbaka över huvudet med något geléliknande som gav en flottig glans åt håret. ”En klassisk Stureplansstekare” tänkte Peter innan han vände blicken mot kvinnan. Hon var också smal men kort och finlemmad, hade blekblont hår i en komplicerad knut och likadana gigantiska solglasögon som hon, till skillnad från maken som hängt dem i T-shirtens halslinning, fortfarande hade på sig så det inte gick att se hennes ögon. Hennes tunna, turkosa sommarklänning var skenbart enkel men såg ändå exklusiv ut och hon bar upp den med sin magra kropp som en modell på en catwalk. Klackarna på hennes sandaletter var så höga och smala att hon emellanåt vacklade till när hon steg på någon ojämnhet på skifferplattorna. Runt halsen bar hon en tunn kedja där det hängde en stor ofärgad sten som såg ut som en diamant. Peter gav sig fan på att den var äkta, den var för smaklöst stor för att vara annat än ”the real deal”.

 

Peter skyndade fram mot paret och skakade entusiastiskt deras händer, kramade åt lite extra för att framstå som förtroendeingivande och stabil, precis som han lärt sig i kursen i kommunikation som mäklarna på byrån varit tvungna att gå. Mannens handtag var lika fast som hans eget men han ryste i smyg när han skakat kvinnans hand, det kändes som att krama en slapp, fuktig fisk.

Peter började en lång utläggning om husets förträffliga läge, längst upp på Björkhöjden, ostört med endast två grannar, och utsikt över hela staden. Stor uppvuxen trädgård och välrustat med hög komfort. Han rotade i portföljen och fick upp två exemplar av den tryckta broschyr över objektet som byrån tänkte dela ut på den officiella visningen och paret bläddrade intresserat i den medan Peter fortsatte att rota i portföljen efter nycklarna.

”Ägaren till huset har nu flyttat utomlands och det är inte var dag som ett av husen på Björkhöjden blir till salu så det här är ett alldeles unikt tillfälle som säkerligen inte kommer åter”, sa Peter, medan han låste upp dörren och öppnade den.

Stanken strömmade emot dem genom dem öppna dörren och kvinnan krökte på sina fylliga läppar och lät höra ett äcklat ljud. Peter såg skamsen ut och skyndade sig att förklara.

”Som jag sa i telefon har vi just idag fått tillträde till huset och vi har inte hunnit se till att det är fräscht och städat ännu. Ni kan ju förstås vänta tills vi haft en städfirma här om ni vill men…det är som sagt många som är intresserade av detta unika objekt.” Peters tonfall lät ana att det fanns en hel drös med andra intresserade klienter om nu lite stank skulle göra att dessa två inte längre var intresserade.

Mannen och kvinnan konfererade lågmält och mannen vände sig sedan till Peter och nickade kort mot dörren.

”Vi tittar nu”, sa han och gick före in i huset.

”Troligen är det väl någon mat som lämnats kvar eller kanske en mus som tagit sig in och dött. Inte för att det varit minsta problem med skadedjur”, skyndade sig Peter att tillägga när han såg att kvinnan ryckte till.

”Men det ligger ju nära skogen och det händer ju att möss tar sig in i hus även om de är täta och gedigna.”. För att understryka hur solitt och välbyggt just detta hus var, knackade han i den tjocka ekdörren.

De gick genom den rymliga hallen, kvinnan tog äntligen av sig solglasögonen och granskade gillande det mörkgrå klinkergolvet och de inbyggda garderoberna med skjutdörrarna av rökfärgat glas. Huset var fortfarande fullt möblerat och när kvinnan öppnade en av garderoberna såg Peter att det hängde kläder i den. Det verkade som om den förra ägaren lämnat precis allt kvar. Huset var i god ordning och förvånansvärt dammfritt även om varenda krukväxt dött och torkat till pergament. Och så var det den där fruktansvärda stanken som tycktes öka i styrka när de gick genom vardagsrummet och in i köket. En gigantisk platt-TV och en exklusiv stereoanläggning stod orörda under ett tunt dammtäcke, och på väggen ovanför den mörkgrå divansoffan hängde konst som säkert var äkta och dyrbar. ”Vilken tur att inga tjuvar varit här” tänkte Peter, det hade förstås varit en ypperlig chans för en tjuv att göra inbrott i ett tomt hus, fullt med värdefulla föremål.

 

När de kommit in i köket öppnade Peter genast kylskåpsdörren för att titta efter om det var något därinne som spred odören men kylskåpet var tomt, urskurat och avstängt, och ur det kom endast en svag doft av ajax som genast försvann i den mycket starkare stanken av förruttnelse.

Han tittade sig sökande om i köket, blicken gled över ekluckorna, kopparkrukor med tuvor av förtorkade kryddväxter och bänkskivorna av granit och fastnade sedan på en dörr i hörnet, som stod på glänt.

Peter öppnade dörren på vid gavel och visste direkt att han funnit källan till stanken. Nu var den så stark att det nästan kändes som om den var flytande och gjorde motstånd när han drog ned den i lungorna. Han tänkte vända sig om i avsky men märkte att paret ställt sig tätt bakom honom och tittade över hans axel ner i källarens mörker.

”Ska du inte gå ner?”, sa kvinnan uppfordrande, med en gnällig, krävande röst.

 

Peter stålsatte sig och trevade längs dörrfodret efter knappen till källarlampan men när han fann den och knäppte på den hände inget. Han suckade inombords, tänkte för ett ögonblick på den sköna bonusen för att styrka sig, och började sedan treva sig nedför trappan. När han kommit till trappans fot stod han stilla för ett tag och väntade på att ögonen skulle vänja sig vid mörkret. Även om det föll lite ljus från den öppna dörren överst i trappan så var det inte tillräckligt för att tränga igenom det kompakta mörkret i källaren. ”Källarfönstren måste vara övermålade eller fördragna med gardiner” tänkte han och tog ett steg framåt för att försöka hitta en annan ljuskälla.

 

Ett vått ljud hördes från något som gav vika under hans sko. Något kallt blötte igenom hans strumpa. Han hade trampat på något, något fuktigt och något som stank alldeles fruktansvärt. Peter kände hur lunchens pastagratäng rörde sig i magen, tog ytterligare några snabba kliv, kände hur det han klivit på släppte hans sko med ett sugande ljud som när man drar loss gummistöveln ur en dypöl, och trevade utefter väggen. Han kände hur sulan på hans ena sko klibbade fast vid golvet för varje steg han tog, och ryste. Han kände något som måste vara en ljusknapp och knäppte på den. Källaren dränktes i skarpt vitt ljus och för några ögonblick var han fullkomligt blind. Han stängde snabbt sina tårande ögon och höll dem stängda medan han vände sig om. Sedan öppnade han dem försiktigt, blinkade mot det starka lysrörsljuset och såg sedan ner mot golvet.

Lunchen forsade upp genom strupen och han kunde bara viljelöst gapa medan hans mage vände ut och in på sig själv.  ”Jag klev på den, den är på min sko, den är på min fot” tänkte han, yr av äckel.

”Vad är det”, ropade mannen, medan kvinnan, som tydligen sett vad Peter sett, började skrika med genomträngande, gäll röst.

”Det var den försäljningen det”, tänkte Peter, medan han spydde igen. Just nu kändes det som det minsta av hans problem.

Annonser

14 kommentarer

  1. Hej!
    Oj, så spännande! Men ja, du har en förkärlek för komman 😉 Jag tror det skulle bli bättre flyt i texten – särskilt i början – av att du istället delade upp de långa meningarna i fler. Du vill ha in många saker i varje mening och de bli komplicerade med flera bisatser. Använd punkter istället 😉
    Nu är jag galet nyfiken på fortsättningen!

  2. Jag har läst igenom den och i början var jag ganska ”neutral” i min läsning. Men sen när stanken kom in i texten gick mina tankar direkt till att du gillar deckare, thrillers och sådant så jag tänkte ”Det är en död kropp i huset! Kanske den gamla husägaren? En person den tidigare husägaren dödat och kanske därför haft den konstiga begäran och flyttat utomlands?”. Nu i slutet blev jag riktigt fast och lite besviken att det inte fanns mer text att läsa…
    Bra kritik till dig som författare kan jag tänka 🙂

  3. Hej, kul att läsa! Jag tycker det är jättebra och spännande, jag skulle absolut läsa vidare 🙂 Håller med om att det är lite långa och krångliga meningar ibland dock. Jag är också nyfiken på kvinnan, det känns som om hon är väldigt angelägen att mäklaren ska gå ner i källaren. Själv skulle jag nog inte stå i dörröppningen och titta…

  4. Spännande och ändå humoristiskt! Skrattade tex vid ” Peters tonfall lät ana att det fanns en hel drös med andra intresserade klienter om nu lite stank skulle göra att dessa två inte längre var intresserade.”

    Och man vill absolut läsa vidare.

    En detalj: Meningen med hennes solglasögon bör delas upp i två, den blir för lång.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s